Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Zorn och Gopsmor

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Genom sitt Gopsmor, beläget på andra sidan älven mitt emot Fornby, kom konstnären Anders Zorn under senare delen av sitt liv i nära kontakt med Gopshus.

I sin självbiografi talar Zorn om att han längtade efter en egen fiskarstuga. Den borde ligga vid älven, vid rinnande vatten, så att han kunde höra den avlägsna forsens brus. Han visste också redan platsen, och han beskriver denna på följande sätt:

"Jag hade ätit frukost där en morgon mitt emot Gopsberget och Gopalåns mynning där berget speglade hela sitt majestät i vattnet."

Platsen, som Zorn kallade Gopsmor, låg på en äng på östra älvstranden. Bakom fanns en hög, brant rullstensås med höga furor och granar och vid dess fot en härlig källbäck.

Området tillhörde hans morbror Per, som blivit ägare till det genom gifte, och hösten 1904 fick Zorn köpa det med skogen stående runt omkring. Där ställde han först upp en från Selja inköpt komplett stuga från 1766 jämte tillhörande lider och stall. Härbret anskaffades i Gopshus, eldhuset i Fageråsens fäbodar och den medeltida ladan, som blev mästarens ateljé kom från Landbobyn.

Stugan från Selja var ett präktigt timrat hus av vanlig Moratyp. Den hade mot ena gaveln en förstu och en liten kammare, kuva, utan eldstad.

I den övriga inre delen hade den ett enda stort rum, stugan, försedd med väggfasta skåp- och tarrsängar behängda med vackra förlåtsvävar, några väggbänkar, breda bord och stolar ute på golvet samt slutligen i hörnet mot kuvån en omfångsrik eldstad i sten och tegel, vars väldiga rökfång nådde högt upp mot takets sotade åsar.

I detta enda stora rum levde och bodde gårdens folk tillsammans enligt gammal sedvänja. Där utfördes de flesta av dagens viktiga innesysslor i skenet och värmen från elden på härden.

Kvällarna, speciellt de långa vinterkvällarna, i Gopsmor ägnade sig Zorn åt att återuppliva sin gamla färdighet från barnaåren att banda laggkärl och reparera husets enkla, till största delen antika utensilier. Modellerna, som också bodde där, sysslade med handarbete eller försökte på Zorns uppmaning sjunga gamla vallåtar med växlande lycka.

Det dagliga livet i Gopsmor var så primitivt det kunde vara. Förutom att all mat måste tillredas i den öppna spisen, så åt man med träskedar på trätallrikar och maten serverades i träbunkar eller träskålar. Träskedarna förfärdigade Zorn delvis själv. Kniv och gaffel användes inte, utan endast några enkla fällknivar med mässingskaft fanns att tillgå vid behov. Drack gjorde man ur laggade stop eller små bägare av trä, tenn eller koppar.

Maten var tämligen lika alla dagar och bestod till frukost av sill och potatis, mjölk, välling, till middag soppa (sod) på nötkött eller vilt- såvida man ej halstrade ekorre på bakugnens tegelbotten. Ekorrkött var gårdens specialitet och något som Zorn tyckte mycket om.

Från början var det meningen att Gopsmor endast skulle bli en fiske- och rekreationsplats. Själv säger Zorn:

"Först var den egentligen ämnad till station på mina fiskefärder utför älven, men när jag börjat arbeta där på senhösten och vichyvattnet frös under sängen fick Estenberg lov att dra ihop och såta både tak och golv och jag var där en längre tid på vintern och att döma av där gjordes den vintern var jag mycket flitig."

(Frans Estenberg från Garberg var Zorns dräng på denna plats.) Nu var fiskestugan även etablerad som målarstuga.

Gopsmor blev alltmer hans förnämsta arbetsplats i Mora i synnerhet då det gällde målning i fria luften. Han var där helt ostörd och belysningsförhållandena voro säregna och vackra. Stugan i Gopsmor hade en annan belysning än ateljén och andra byggnader nere i Mora. Därtill kom en lada med takfönster och möjlighet till begränsat sidoljus i någon glugg samt eldhuset nere vid älven.

På denna plats fick Zorn möjlighet att återgå till naturen, vilket tilltalade honom mycket. Där fick han vara i fred och leva det sunda, primitiva bondeliv han innerst älskade och som för honom innebar en välgörande avspänning från Stockholmsvistelsens mer sällskapsbetonade tillvaro. Här fick han ligga naken mellan tallarna enligt urgammal sed och på morgonen springa - fast det var 10-20 grader kallt - rätt ut till älven" och ut i en vak.

Till Gopsmor inbjöd Zorn gärna sina vänner bland författare och konstnärer. Några av de mest omtalade är prinsarna Eugen och Wilhelm, Albert Engström, Erik Axel Karlfeldt samt Carl Larsson och Bruno Liljefors. Det betraktades som en stor heder att få motta en inbjudan till Gopsmor, även om gästerna stundom hade svårt att under längre tid uthärda det hedniska livet i målarstugan.

Det beredde Zorn stor besvikelse att så få förstodo Gopsmor och dess charm. Om gästfriheten skriver Prins Wilhelm i publikationen Fritt Land:

"Här hölls öppet bord för forsfarare, fiskare och löskekarlar som i ett eller annat ärende besökte honom, brännvinet tillhandahölls i supkoppar och ölet i sirade stånkor medan trätråget, fyllt med enkel men närande husmanskost, på allmogevis gick runt bordet."

Även lokalbefolkningen, särskilt ungdomarna från de fyra närmaste byarna Gopshus, Oxberg, Garberg och Blyberg fick del av Zorns gästfrihet i Gopsmor. Han hade ett stort och djupt intresse att också utanför konsten skapa bestående uttryck för den äldre tidens snabbt försvinnande livsform och ansåg att den krävde uppmuntran i den egna bygden. Detta ledde till att Zorn till Gopsmor ofta kallade samman grannbyarnas ungdom och spelmän till lek och dans enligt gammal tradition.

Varje söndag under hans vistelse där lektes det och dansades i fiskar- och målarstugan. Dansen började klockan tre eller fyra på eftermiddagen och slutade åtta eller nio på kvällen. Alla kullorna hade sockendräkt men pojkarna mestadels vanliga slimskläder bortsett från Älvdalspojkarna som till större delen hade sockendräkt.

Zorns allt i allo i Gopsmor, Frans Estenberg, fungerade vid danskvällarna som färjkarl för ungdomarna från Gopshus och Oxberg. Han rodde inte utan stakade båten över älven.

Han hade även att, på Zorns uppdrag, ställa l ordning en träbytta med hallonsaft utanför stugknuten, dit ungdomarna fick gå och läska sig mellan danserna. Om någon pojke, någon gång trakterat sig med starkvaror innan han for hemifrån, kom denne hem lika fort igen. Ingen berusad fick komma in i stugan och delta i dansen. På den punkten var Zorn mycket bestämd.

Spelmän vid dessa tillfällen var gamle Ljuder Anders Ersson från Gopshus, hans son Ljuder Erik Andersson—Juhlin och dennes fyra söner Anders, Erik, Viktor och Valentin.

Sex fioler spelade upp till dans. Det sägs att kontakten mellan spelmännen och Zorn knöts genom Anders Juhlin, den äldste i den spelande brödraskaran.

Han hörde en gång att det spelades uppe vid Zorns stuga och gick dit för att se vad som hände. När han kom dit frågade Örjas Ida, Zorns köksa och modell, om han kanske kunde spela något själv. Anders spelade fiol och det gjorde även bröderna.

Så småningom kom även pojkarnas far och farfar till stugan för att spela. Anders Zorn skriver själv apropå Ljuder Anders och sonsonen Valentin;

"Den gamle som vid spelmansstämman i Gesunda hade den äldsta repertoaren inspirerade mig till en tavla huvudsakligen menad som porträtt av honom och hans minste sonson som knappt nådde med fötterna i golvet men på sin allt för stora fiol ändå tog rena toner ackompanjerade sin farfar. Annars ser man dunkelt dansande par. Tavlan blev lyckad och har något av Rembrandt tycke över sig."

Tavlan hette Polska.

En danskväll i Gopsmor skulle alltid börja med en långdans. Sedan följde olika kringellekar och bland annat brännvinsleken.

Det skulle också vara en polska för varje kväll, enligt vad Viktor Juhlin berättat. Men mera än en sådan orkade inte Zorn med.

Kvällen avslutades alltid med den omtalade stabbleken. Denna var en urgammal bröllopslek, som Zorn introducerade under sina danser i fiskar- och målarstugan.

När stabbleken skulle dansas drogs en stor och omfångsrik stubbe ut mitt på stuggolvet där par efter par fick stiga upp och dansa. För att ingen skulle slippa undan hade Frans Estenberg sotat en visp på spiselmuren och med denna sotade han alla som var uppe på stabben över munnen.

Mia Karlström, född 1905 och Knagg Rickard Andersson, född 1902 i Gopshus, är antagligen några av de få ännu levande som varit med om danskvällarna i Zorns Gopsmor. Rickard har berättat, att han fick följa sin äldre syster Ida dit, och att hon lärde honom danserna.

En gång stod Zorn på den välbekanta "stabben", som stod i ett hörn av rummet, och tittade på när Ida och Rickard dansade. Efteråt uppmuntrade han Rickard att fortsätta med dansandet samt gav honom en ny tvåkrona som belöning.

En av Zorns kvinnliga modeller blev också förtjust i Rickards danskonst och ville dansa med honom, Det kanske bör nämnas att Rickard vid den här tiden, endast var en tonårspojke. Spelmän var Juhlinarna från Gopshus.

Någon större svårighet att komma över älven var det inte, minns Rickard. Zorn hade beordrat sin nya dräng Jannes Eklund i Gopshus att med båt upprätthålla trafiken över denna. Ej heller han rodde, utan stakade med en lång smäcker stör båten över i den delvis strida strömmen.

Zorns färjkarl Jannes Eklund, stakar sig över älven.

Zorns färjkarl Jannes Eklund, stakar sig över älven.

Att stabbleken avslutade varje danskväll, eller rättare sagt eftermiddag, minns både Mia och Rickard och att man blev sotad i ansiktet som tecken på att man varit uppe på "stabben".

Rickard berättar att det hände, att Zorn köpte mjölk i hans hem under Gopsmorvistelsen och även köpte en del gamla saker i byns gårdar.

Det har av och till påståtts att Zorn anordnat dans- och lekaftnar här uppe i byn ibland. Att så varit fallet bekräftas av Erik Skord och hans syster Svea.

Den gamla Skordgården var ursprungligen av mycket ålderdomlig typ med portlider. Inne i stugan fanns ett stort kök med öppen spis och "bakugrav", en typ av bakugn, samt en liten kammare. Inne i köket (stugan) har Zorn haft danskvällar och stabbleken har dansats. Stabben som användes vid dessa tillfällen har bevarats ända in till nutid.

Bland Zorns alla modeller fanns också några från Gopshus. Förutom vad som förut nämnts om tavlan som kallades Polska, så har danserna i Gopsmorstugan förevigats med agerande från bl.a. Gopshus.

Det blev tavlan Dans i Gopsmorstugan, som i huvudsak målades 1912 men blev färdig 1913. Vi turades om att spela och var uppe och dansade med olika flickor, har Viktor och Valentin Juhlin berättat.

På tavlan är det de som är kavaljerer åt de dansande flickorna. Ofta ville Zorn studera några dansställningar närmare och då skrek han stopp mitt i dansen till de agerande. Då skulle de stå blick stilla och den som rörde sig fick en åthutning. När Zorn målade tavlan dansade vi varje dag från klockan tio till två, har Viktor berättat.

En annan tavla som gjorts med modell ifrån Gopshus är Vallkullans söndag.

Den är målad 1912 på tröskeln till eldhuset i Gopsmor. Flickan i dörröppningen är Anna Eklund född Juhlin, och sondotter till spelmannen Ljuder Anders.

Anna Eklund, Zorns modell, i Gopsmorstugan

Anna Eklund, Zorns modell, i Gopsmorstugan

Själv säger Anna Eklund, ett fyrtiotal år senare, i en intervju av tidningen Folket i Bild:

"Jag började 14—årig som lillpiga hos Zorns i Gopsmor, dit det bara var ett par kilometer hemifrån. Medan Grudd—Anders (Zorn) målade av mig brummade han och sjöng. Och jag sjöng Säterjäntans Söndag för honom. Mitt arvode blev femtio kronor och friplats, på folkhögskolan”.

Ett par timmar varje dag i två veckor satt Anna Eklund modell som vallflickan.

Viktor Juhlin, Zornmodell  och Zorns spelman

Viktor Juhlin, broder till Anna, också han Zornmodell
och Zorns spelman. Fotot taget i Zorngården

Systrarna Anna Eklund och Kristina Andersson, födda Juhlin

Systrarna Anna Eklund och Kristina Andersson, födda Juhlin

Ett annat minne från Zorns Gopsmortid berättar Britta Skord efter sin mor Brykt Brita Persson:

"En gång var Anders Zorn tillsammans med Prins Eugén upp till gården Brykt, längst upp i Gopshus. Zorn ville nämligen att mor Brita nere i Gopsmor skulle dansa Hälsingepolska för honom och de andra som var samlade där. Hon lovade detta och som danspartner ville hon ha sin bror Lars som bodde i Hälsingland där mor Brita också var kommen ifrån.

När de båda herrarna kom in på gården i Brykt var mor Brita sysselsatt med att tvätta smör som hon just kärnat. Zorn frågade då om han fick köpa smöret av henne, men hon förklarade att hon behövde det för eget bruk. Hon hade även flera barn som var matfriska.

Innerst inne ville hon dock gärna sälja det, för hon behövde också pengar. Zorn började med att bjuda fem kronor för smörklumpen, som kunde väga omkring ett kilo, men när han såg mor Britas tveksamhet höjdes budet.

Så småningom var detta uppe i tjugo kronor. (Om ersättningen för dansandet var inräknat i den summan är obekant.) Då kunde hon inte säga nej längre, för tjugo kronor var mycket pengar på den här tiden.

Under köpslåendet ute på gården hade mor Brita hela tiden varit rädd för att Zorn skulle gå utan att köpa smöret, men samtidigt fick hon också för sig att han ville imponera litet på sitt sällskap.

För smörpengarna köpte mor Brita väv och dun och sydde kuddar som de var i stort behov av på sitt sommarviste." Familjen bodde resterande tid av året i Bonäs. Dessa kuddar kallades sedan alltid för "Zornkuddarna".

År 1920 avled Anders Zorn och det blev tomt och igenbommat i Gopsmor. Sedan har det varit tyst här. Vi fick spela på bröllop och kalas, men det blev aldrig som förr, för att citera spelmansbröderna Viktor och Valentin Juhlin, Gopsmortiden var den roligaste tid vi har upplevt.

Under senare delen av 1960-talet blev det aktuellt att bygga Spjutmo Kraftverk i Österdalälven och nedströms Gopsmor, Då måste husen i Gopsmor flyttas för att inte dränkas av uppdämningen och sommaren 1969 invigdes Gopsmor igen på sin nya plats i närheten av Garbergs by.

Bilden visar Zorns Gopsmor uppföras på sin nya plats.

Bilden visar Zorns Gopsmor uppföras på sin nya plats.
Bröderna Viktor (med käppen) och Valentin Juhlin,
vilka var myckety engagerade hos Zorn, anvisar
byggnadernas inbördes läge på den nya platsen.

 

Nästa kapitel: Laxfisket i Dalälven

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-04-13

e