Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Vävskedstillverkning

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Vävskedstillverkningen har av gammalt varit inskränkt till ett litet område av övre Dalarna: nordvästra Mora och sydöstra Älvdalen.

Hur långt tillbaka i tiden som det funnits vävskedsmakare (skedkarlar) i Gopshus är inte bekant, men hela 1800-talet och ända in på detta sekel när tillverkningen blev fabriksmässig har det varit folk i byn som sysslat med denna hemslöjd. Under någon period av sin aktiva arbetstid har många Gopshusbor tillverkat och försålt vävskedar.

Några som mera varaktigt haft detta till yrke är gamle Niss Erik Larsson med sönerna Niss Lars, Erik och Olof Ersson, bröderna Ljuder Erik och Anders Andersson, Niss Erik Olsson samt Anders Karlström och hans far. En gammal vävsked från 1842 och tillverkad av gamle Niss Erik Larsson finns bevarad.

 

Handgjorda vävskedar med tillverkningsår 1842

Handgjorda vävskedar med tillverkningsår 1842

Vad beträffar platsen för yrkets utövande bör märkas, att tinnar (rör eller tänder), ramstycken (spjälor el. lister) och becktråd alltid tillverkades hemma i skedmakarens stuga, under det att vävskedens bindning och putsning kunde ske under försäljningsfärderna på de olika platser, på vilka man vistades någon längre tid. Några handelsrättigheter för denna verksamhet behövdes inte enär den klassades som hemslöjd.

Skedkarlen förde med sig de nödiga verktygen i en i skinnsäcken (bälgen) liggande spånask (vävskedsäske). Spjälorna bars i handen. Vintertid drogs ofta hela utrustningen, verktyg och material, på en kälke, den så kallade "skedkälken".

Senare tiders vävskedsmakare hade hela sin material- och verktygsuppsättning samlad i en plåtlåda.

Sedan man fått kvarter på en plats ,började man genast med skedtillverkningen. Därefter fortsattes med försäljning på dagarna och vävskedsarbete på kvällarna.

Skedkarl i arbete i stugan

Skedkarl i arbete i stugan, Erik Juhlin. Fadern och spelmannen Ljuder Anders Ersson med fiolen. Foto: Karl Lärka

Utöver det vanliga sortimentet tog vävskedsförsäljarna från slutet av 1700-talet och fram till 1800-talets mitt med sig klockor från urmakarna i några andra Morabyar till försäljning. På marknaderna, sägs det, utgjorde dessa försäljare ett välbekant inslag, där de gick omkring svängande klockorna så att det klingade i slagverket. Under senare tid har även vävspännare och skyfflar tillhört sortimentet.

Virket till tinnarna måste ofta tas på tämligen långt avstånd från hembyn. Det gällde nämligen att för ändamålet finna rätkluvna och finsaviga glasbjörkar med lång, kvistfri stam.

Den dugliga björken kapades sedan i längder på fyra tum, dock med undvikande av alla kvistiga ställen. Alla de användbara fyratumsbitarna barkades sedan och klövs i fyra delar varefter märgen (midjan) togs bort. Efter torkning klövs det med en mycket tunn, bredbladig kniv (jångga), först i den bredd tinnarna skulle ha och sedan en efter en.

När tinnarna hade torkat ytterligare vidtog nästa arbetsmoment, som var täljning av dessa. Därvid hade man på vänstra pekfingret (om man var högerhänt), mot vilken tinnen låg under täljningen, en tuta (fingertopp av tjockt läder). Själva täljningen utfördes med en liten, men mycket vass kniv (skedtinnkniv), tillverkad av spetsen av en utsliten lie.

Materialet till spjälorna utgjordes av ytved av tall. För att få detta virke måste man ge sig ut i skogen och leta rätt på en rak, slät tall, fälla och barka den samt kapa i längder, lika med de vanligaste vävskedsbredderna, det vill säga 5, 6, eller 8 "kvarter" (1 "kvarter= 15 cm).

Virket måste även vara kvistfritt. De avkapade virkesbitarna klövs och all inved täljdes bort. Den samlade ytveden fraktades hem, och tillverkningen av spjälorna, vilken borde ske medan virket var färskt, tog genast sin början.

Virket klövs ned till en grov blyertspennas tjocklek och spjälorna lades sedan ut för torkning. På den torkade spjälan täljdes insidan (flatsidan) jämn och rak med en kniv, varjämte spjälans ena ände täljdes något smalare än den andra.

Den smaltäljda änden träddes in i spjäldraget. Ett verktyg bestående av en träbit med däri fäst, halvmånformig kniv, varefter man nöp i den med två fingrar eller med en tång och drog hela spjälan genom draget.

Den för de olika vävskedsdelarnas sammanbindande behövliga tråden utgjordes av lingarn. Lintråden bytte man till sig i Hälsingland, varvid vävskedar var den vanligaste bytesvaran. Det erhållna linet spanns på slända eller spinnrock och nystades upp i nystan.

Sedan garnet var spunnet, skulle det tvinnas till tråd av olika grovlekar. Det var trådens grovlek, som måste beräknas noga, för att man skulle erhålla lämpligt avstånd mellan tinnarna. Tätheten på vävskeden bestämde garngrovleken. Tråden tvinnades med hjälp av slända, och man tog givetvis varje tråd från dess särskilda nystan. För en grov tråd behövde man ända upp till fem nystan.

Bindgarn av bomull blev så småningom det vanligaste och kunde i olika grovlekar erhållas färdigt från spinnerierna.

Efter tvinnandet skulle tråden beckas så att tinnarna i vävskeden skulle få ett säkert fäste. Becket kokades av hembränd tjära till lämplig konsistens och när det fått svalna litet slogs det ut på ett stort stycke näver.

Ur detta stora beckstycke skar man sedan bitar, som lades i en näverburk (beckbutt) med botten av trä. När man sedan skulle ta beck ur "butten", skar man alltid av ett så långt stycke av dess näversida som motsvarade den behövliga kvantiteten beck.

Beckningen av vävskedstråden gick till på följande sätt. Man tog en bit talg, gned händerna med denna, lade litet beck i handen och började bearbeta den tvinnade trådens fria ände. Så lindade man den obeckade tråden flera varv runt högra knäet och drog efter den, allt eftersom beckningen fortskred. Den beckade tråden lades ut på golvet, så att den ej skulle trasslas ihop.

Innan bindningen av vävskeden kunde ta sin början, måste man förfärdiga ändträet, ett slags grövre tinne i ena änden av vävskeden, omkring 2/3 tum bred och 4 "tum lång.

I träets båda ändar gjordes inskärningar för spjälorna, vilka fästes vid ändträet med becktråd. Därefter träddes den ena av de båda stallarna (den med hål i båda ändarna) på vartdera av de två paren spjälor, och den andra stallaren träddes så, att dess med inskärningar försedda ände höll spjälorna två och två isär från varandra. (Stallarna var en sorts mallar.)

Genom denna anordning bibehölls under hela bindningsarbetet ett fast avstånd mellan de fyra spjälorna, på samma gång som stallarna var så löst påträdda, att de kunde skjutas efter spjälorna allt eftersom arbetet fortskred.

Nu följde insättningen av tinnarna, en efter en, i mellanrummet mellan spjälorna på den ena och den andra långsidan av vävskeden. För varje insatt tinne skulle ett varv becktråd snöras omkring vartdera spjälparet och på ett sådant sätt, att det automatiskt bildades en knut då man drog till tråden.

Då man bundit 15 tinnar, motsvarande 1/2 pasma, kontrollerade man med hjälp av passare, att de bundna tinnarna hade det rätta avståndet från varandra och framförallt ej satt för glest.

Man mätte av det bundna styckets längd så många gånger, att hela längden blev lagom för t.ex. 20 pasmar och gjorde vid den sålunda erhållna ändpunkten ett hål i spjälan.

Med ett kvarterslångt mätmått av trä, uppdelat och märkt för olika röravstånd, kontrollerade man sedan, att den erhållna längden stämde med 5 kvarter. Om provet visade att tinnarna placerats för glest, avhjälptes detta medelst ett prylliknande verktyg (stopparen), som användes för att trycka tinnarna tätare intill varandra.

När bindningen var färdig, skulle man passa in och med becktråd binda fast ändträet. Först försågs detta emellertid med inristningar, vilka utvisade skedens tillverkningsår, tillverkarens namn och antalet pasmar.

Det sista arbetsmomentet var vävskedens putsning. Med en kniv, som invid skaftet var bruten i vinkel (avtäljaren), täljde man av tinnarnas kanter, dvs. vävskedens sidor, så att dessa blev fullständigt jämna.

Med en vanlig täljkniv skar man av de utanför spjälorna utskjutande ändarna av tinnarna och med ett romboidformat järn, tjockt som ett sågblad (jämkjärnet), skrapade man dels själva tinnarna, så att skeden blev jämn som ett hyvlat bräde, dels mellan tinnarna.

Vävskedsmakarens material- och verktygslåda

Vävskedsmakarens material- och verktygslåda

Teckning av verktyg för vävskedstillverkning

Teckning av hur vävskedar framställdes

Vävskedsmakarna drog ut på sina resor på hösten efter skördetidens slut och återvände i regel vid valborgsmässotiden då vårbruket tog vid. De hade delat in marknaden mellan sig i distrikt för att undvika konkurrens om kunderna och Gopshuskarlarna höll till i Mälardalen och Södermanland.

Man drog även i västerled till vårt grannland Norge på sina vävskedsresor. Det berättas att Bergsmans Anders Ersson i Gopshus på en sådan resa köpte en kokspis av järn i Trondheim. Denna förde han sedan med sig hem på sin vävskedskälke, en färd på omkring 50 mil.

Nästa kapitel: Hårarbete och hårkullor

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-17

e