Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Stenkvist - Skogarnas vagabond

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

Stenkvist på väg mot skogen efter proviantering.

Stenkvist på väg mot skogen efter proviantering.

Ända till för ett femtiotal år sedan var det en underlig man, som strövade omkring i skogarna här uppe. Någon egentlig bostad hade han inte, utan hela den stora, vida skogen var hans hem. Ibland var härbärget någon yvig gran, en annan gång en koja eller förfallen fäbodstuga.

Anders Stenkvist hette denne skogarnas vagabond. Han var född i Västerbergslagen 1858. Som pojke stod han i smedjan hos sin far på Nyhammars bruk. Då han senare vände bruket ryggen och gick norrut, frestad av arbetstillfällena där Norra Stambanan byggdes, fick han knog som rallare, men arbetsdagen var tolv timmar och lönen stannade vid 2:50 kronor, när den inte var endast 2:25.

I rallararbetet råkade Stenkvist ut för en olycka och låg en tid på sjukhus. Efter tillfrisknandet och med en tå mindre for han hem igen, gifte sig och blev stadgad karl.

Några år senare gav sig den rastlöse Stenkvist emellertid ut på vandring igen. En del rykten visste berätta att hustrun hade dött, andra sade att misshälligheter uppstått mellan makarna. I sitt äktenskap hade de ändå hunnit få två söner, vilka inte sedan de var små, sett sin far.

Ödet styrde denna gång hans steg upp mot norra Dalarnas skogstrakter, och han kom till Mora, där han blev en skogarnas man.

I ett fyrtiotal år strövade han sedan omkring i markerna här. De enda gånger Stenkvist sökte sig till bygden, var när matförrådet skulle kompletteras. Då kom han alltid ner på morgonen, men mot kvällen försvann han uppåt skogen igen. Sådana gånger lade Stenkvist sig att sova under en risig gran eller på en gammal kolbotten endast någon kilometer från byn. När morgonen kom reste han sig bara, gnuggade sömnen ur ögonen, och fortsatte vandringen.

En natt, efter ett besök nere i byn, låg Stenkvist över hos Maja-Stina Berg, inne i hennes stuga. Dagen därpå gick han till skogs igen. Stenkvist lär då ha sagt till någon, att när han kom till en lämplig plats i skogen, skulle han göra sig en "heta" (brasa) och vila ut ordentligt. Det hade varit för ovant för denne skogsman, att som vanligt folk ligga i en säng på natten.

I sin klädsel var Stenkvist också mycket originell. För det mesta gick han klädd i en gammal avlagd kostym, vilken han fått av någon, som tyckt synd om honom.

Under denna skymtade en skjorta av finare snitt, ehuru solkig och utan krage och slips. Till detta hade han stövlar, i vilka byxorna stoppades ned, och på huvudet en flottistmössa.

I västen var fästade en lång rad med säkerhetsnålar och uppstickande ur ena stövelskaftet en dekorativ näsduk. På ryggen bar han en kont, över axeln ett gevär och under ena armen en fiol. Alla sina ägodelar bar denne man med sig.

Under sina vandringar, var det inte alltid säkert att Stenkvist hade handelsboden inom räckhåll, när matförrådet tog slut. Därför hade han alltid en liten tygpåse med salt i fickan. När han då blev hungrig och var utan mat, kokade han upp vatten och tillsatte salt varefter denna dryck inmundigades. Han brukade alltid säga, "har man salt och dricker vatten blir man mätt".

Stenkvist har inte endast varit en ensam vandringsman, utan har även kunnat arbeta. Det sägs, att han under sin första tid här uppe, hjälpte skogskolarna i deras arbete vid kolbottnar och milor. Senare både kolade han och högg kolved samt utförde annat skogsarbete. På höstarna plockade han bär och sålde som alla andra här omkring.

Så småningom blev även Stenkvist gammal och hade inte längre så lätt att försörja sig. Eftersom han inte var mantalskriven någonstans, fick han heller ingen folkpension.

När det såg som mörkast ut för honom, han hade varken mat eller kläder, uppsökte han Mångs Olof Persson och bad om hjälp. Denne tog reda på var Stenkvist sist varit mantalsskriven, ordnade så att han blev överförd till Mora församling, skaffade honom pension samt mat och kläder, varpå Stenkvist kunde återgå till sitt vanliga liv.

En sommarmorgon, antingen 1936 eller 1937, hittades Stenkvist liggande sjuk och svårt medtagen vid en bäck intill Fageråsens fäbod. Av Gopshusbor bars han på bår så långt mot byn, att en bil kunde möta och transportera honom till Mora lasarett. Där tillfrisknade Stenkvist igen, men till skogen kom han aldrig mera. Efter sjukhusvistelsen fick han en tid bo hos en Oxbergskvinna i hennes stuga, innan han på ålderdomshemmet i Mora slutade sina dagar.

 

Nästa kapitel: Sticko Erik - byns egen fotograf

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-09-03

e