Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Från slåtterängar till spjutmosjön

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Byggandet av Spjutmo kraftverk i slutet av 1960-talet och därmed uppdämningen av Österdalälven, med bildandet av Spjutmosjön som resultat, är den största bestående miljöförändring som ägt rum i dessa trakter.

Där Spjutmosjöns vatten numera ligger många meter djupt fanns ända till för en dryg mansålder sedan stora och vidsträckta ängar, som var slåttermarker, inte endast för Gopshus by, utan även för andra byar inom Mora socken. Där fanns också odlade åkerarealer och lador för den bärgade skörden. Vidare fanns där en del boningshus, visserligen mestadels fritidshus, men även en före detta bondgård, Färjan, belägen sydost om Gopshus järnvägsstation samt Zorns Gopsmor.

Den skog som fanns, i det som med ett gemensamt namn kallades Gopshusängarna, var belägen på några rullstensåsar ute i ängsmarkerna. I övrigt var det endast någon dunge här och där med huvudsakligen lövskog.

Den årliga ängsslåttern utfördes när den övriga slåttern, på de odlade markerna var klar. Man ville även vänta för att gräset skulle hinna bli så långt och frodigt som möjligt. Nästan varje vår, åtminstone före stenkistornas tid, översvämmades nämligen ängsmarkerna av älvens vårflod och växtligheten blev därmed något försenad.

Ibland kunde den för växtligheten nyttiga översköljningen med vatten även ställa till förtret. Det kunde nämli­gen hända att sand följde med vattnet och blev liggande kvar på änget. Sådana gånger försvårades eller omintetgjordes ängsslåttern det året.

Slåtterarbetet på ängsmarkerna var drygt. Det började egentligen med lieorv och lie redan klockan tre eller fyra på morgonen och fortsatte sedan så länge som daggen varade. Vid frukosttiden hade solen stigit så högt att all fuktighet i gräset försvunnit och omöjliggjorde vidare arbete med att slå av detta.

Ängsgräset var både kort och hårdslaget. Ett allmänt talesätt var, att "gräset var nästan som ståltråd". Därför blev liarna fort slöa och det påstås att man kunde slipa och göra i ordning omkring trettio liar för detta ändamål. Dessa skulle heller inte vara nya utan gärna halvnötta. En ny lie var för bred för det korta ängsgräset.

Lieorv

Lieorvet, som användes, var långt tillbaka endast av den gamla typen, med något som liknade en vinge, vilken man lade på vänster överarm, när man slog. Modellen var troligen speciell för ett begränsat geografiskt område häromkring.

Det sägs, att denna sorts lieorv var vilsammare än andra, när man slog gräs. Man orkade slå längre sammanhängande tidsperioder utan vila, man blev uthålligare. Lien kunde även föras bättre, gräset slogs av medan andra modeller endast hackade av detta.

Med den här gamla typen, var det mycket noga att man fick rätt vinkel på lien i förhållande till lieorv och mark. Genom det låsta läget på vänster överarm var lieorvets vinkel mot marken given. Man fick därför bryta till lien, så att denna låg an med hela flatsidan mot underlaget. För detta ändamål hade man förr i tiden en lievikare, en särskilt utformad träbit, s.k. lieveck.

Samtliga slåtterkarlar använde heller inte bryne för att vässa på lien, när den blev slö, utan använde brynsticka. Denna var en trästicka belagd med beck med inblandad sand. Under senare tid kom ett flertal olika modeller av lieorv i bruk, men inget hade samma fasta lägesfixering mot marken, som den gamla typen härifrån.

Efter frukosten, vilken man antingen gick hem för att äta, eller kunde vänta med tills gårdens kvinnor, efter fullgjorda sysslor hemmavid, kom ned till änget med, vidtog nästa moment i slåtterarbetet. Innan räfsning och hässjning vidtog, skulle höet vändas någon eller några gånger för förtorkning. De som hade hölador tillgängliga kunde till och med torka höet på marken, för att sedan bära in det i ladan för förvaring till vintern, då man med häst och höskrinda hämtade hem det.

Andra som hässjade höet för torkning innan hemkörningen kunde klara av 6-7 hässjor på en dag om man var några stycken och vädret var lämpligt. Men så mycket hö blev det inte för den delen, ty ängshöet var mycket kort och hässjorna blev tunna. Efter torkning var ängshöet också besvärligt att handskas med. Förutom att det var kort, var det också stelt och vasst, varför det stacks och fastnade i kläderna.

Ängsslåttern kunde klaras av på en vecka, om vädret var bra och allting klaffade. Men i och med att ängsmarkerna sparades till sist, kunde det hända att arbetet sammanföll med inkörningen av höet från de riktiga va­larna och då drog det ut på tiden.

Hemtransporten av det torkade höet kunde också bli en besvärlig historia. Det var ofta vattendrag som skulle forceras med hölasset, och hade det fallit nederbörd, kunde vattenståndet vara så högt, att hela ekipaget lyfte och hotade att följa med strömmen, där det inte var lugnvatten.

Även om man hade hölador i ängarna och därmed möjlighet att vänta med hemforslingen till vintern, kunde passerandet av dessa vattendrag bli besvärlig. Det var inte alltid som isläggningen var fullgod. Det har i Gopshus, liksom i andra byar, talats om ängshötransporter som endast med god tur slutat lyckligt.

Man kan fråga sig varför det ägnades så mycken tid och arbete åt ängsslåttern, men förutom att det var ett fodertillskott var ängshöet också nyttigt för djuren. Enligt veterinärutlåtande skulle det vara vitaminrikt och därmed ett näringstillskott. Därför var man rädd om detta hö, och det fick endast användas under stallningsperioden vintertid och uteslutande till mjölkkorna.

Fram till 1930-talet brukades ängsmarkerna allmänt, både Gopshusängarna med omgivande marker samt Pingelholmen och Ketismor utanför byn. Ända fram till omkring 1950 hände det att någon smärre ängsslåtter förekom.

Vid slutet av 1930-talet började man under slåttern spara alla spirande barrträdsplantor. Man slog gräset runt omkring, men var mycket noga med att inte skada tall eller granplantor. På ett år och med rådande goda boniteter kunde en barrträdsplanta växa till ordentligt och därmed var beskogningen igång.

Konstgödsel började också användas allmänt på de odlade markerna och dessa gav större skördar. Detta tillskott uppvägde mer än väl mängden hö som man kunde få från ängsmarkerna. Annat arbete, andra förtjänstmöjligheter, började också finnas, varför tiden för slåtter och jordbruksarbete blev knappare. Jordbruket började bli en bisyssla.

De odlade markerna i Gopshusänget med omgivning brukades ganska länge. Sålunda hölls Bäckänget, som var odlat, i hävd ända fram till tiden för kraftverksbygget i Spjutmo. Intill nuvarande badplatsen fanns det även odlad jord, liksom till vänster om det vattendrag som gick från Gopalån vid Broten mot älven i riktning Garberg. I Broten var det också odlingar, likaså på andra sidan om Gopalån mitt för Karl Moréns gård. Dessa senare hölls inte i hävd lika länge som Bäckänget.

Som tidigare nämnts fanns gården Färjan, nere vid älven, sydost om Gopshus järnvägsstation. Gården byggdes upp av Per Sundelin under senare delen av förra seklet och var förutom bondgård även färjställe. Per Sundelins hustru Katarina fungerade för det mesta som "färjkarl".

Gården Färjan.

Gården Färjan.
Gårdsplatsen och ägorna ligger numera helt under vatten.
Bakom hästen går Bengt Eriksson. Fotograf: Olle Elgerd.

Något uppströms älven och på motsatta sidan, uppförde Anders Zorn 1904-1905 sin fiskar- och målarstuga Gopsmor. Förutom målning och fiske samt naturligtvis rekreation för en hårt arbetande och upptagen konstnär, var där under tidigt 1900-tal många trevliga tillställningar för bland annat omkringliggande byars ungdom.

Småningom, i och med samhällets förändring, växte Gopshusänget och övriga ängsmarker igen. När Stora Kopparberg-Bergviks AB sedan under sista hälften av 1960-talet avverkade skogen för den blivande kraftverksdammen, Spjutmosjön, var det på många ställen stor skog som fälldes. Att träden på denna relativt korta tid hunnit uppnå dessa dimensioner hänger samman med de goda växtbetingelserna som råder i ängsmarkerna.

Naturen och miljön har givetvis i och med Spjutmosjöns tillblivelse förändrats i många avseenden. Dess tillkomst har betytt att vägar, järnväg och i viss mån även fritidsbebyggelsen anpassats till nya förhållanden. Gården Färjan har rivits samt bortförts och Zorns Gopsmor har flyttats och byggts upp på en ny plats så lik den ursprungliga som möjligt.

Allt detta har naturligtvis inte gått alldeles gnisselfritt. Dels var det för kraftbolaget många markägare med lika många viljor och uppfattningar att komma överens med, och dels var det många organisationer och föreningar som hade åsikter i dessa frågor. Många människor med minnesbilder från Gopshusänget och Dalälven som det såg ut förr i tiden protesterade också.

Den hetsigaste debatten vållade kanske flyttningen av Zorns målarstuga i Gopsmor. Flyttningen hade haft företräde i naturvårdsplaneringen, ty stugan måste flyttas för att inte dränkas av uppdämningen. Under tre år prövades sexton olika alternativ innan det blev någon lösning. Nu står stugan och de övriga husen nära Garbergs by. Invigningen på den nya platsen sked­de sommaren 1970.

Också vid Spjutmo kraftverks tillkomst har, liksom vid alla andra omfattande natur- och miljöingripanden, naturvårdsfrågorna diskuterats livligt. För hela det berörda området utarbetade kraftbolaget en natur- och fritidsplan efter samråd med länsstyrelsen, naturvårdsrådet och kommunerna. Badplatser, båtplatser och fiskeställen har ställts i ordning enligt planen och området är för framtiden skyddat enligt naturvårdslagen.

På uppdrag av Spjutmo Kraft AB utförde ornitologen Kjell Bylin under sommaren 1970 en noggrann inventering av fågellivet i Spjutmosjön. Denna skedde i samråd med Statens Naturvårdsverk och naturvårdssektionen i Kopparbergs län. En inventering hade även utförts 1968 varför jämförelser kunde göras.

I den artlista, över förekomsten av fåglar, som upprättades har Kjell Bylin tagit upp drygt sjuttiotalet fågelarter och i sin sammanfattning av inventeringen säger han:

"Genom 1969 års dämning vid Spjutmo kraftverk har en stor sjö med säregen karaktär bildats i Österdalälven. Ur ornitologisk vetenskaplig aspekt har därvid inga väsentliga värden gått till spillo, i synnerhet som älven tidigare var reglerad. Det har i stället skapats häckningsmöjligheter för ett flertal nya arter och dessutom tillfällen till angelägna studier av ett dynamiskt ekosystem. Såväl zoologiskt som botaniskt och geologiskt.

Bedömningen av de båda senare samt övriga aspekter ligger dock utanför ramen för denna undersökning. Det kan emellertid även av en ornitolog fastslås att de arbeten som företagits i samband med landskapets omdaning givit området ett högt värde ur rekreationssynpunkt."

Växtligheten i Gopshusänget med omgivningar har kartlagts av Hans Persson vid Växtbiologiska institutionen vid Uppsala Universitet. Han har företagit, som det heter, "botaniska undersökningar av områden berörda av utbyggnaden av Spjutmo kraftstation".

Hans redogörelse grundar sig på undersökningar företagna under sommaren 1968 och före skogsavverkningen eller möjligen i samband med denna.

Undersökningarna avsåg bland annat att inom dämningsområdet till Spjutmo kraftstation genomgå de strandängar, som tidigare nyttjades till åker och slåttermark.

Undersökningen hade även ett dokumentärt syfte, bland annat insamlades och pressades ett stort antal av de arter som växte inom dämningsområdet. I förteckningen över växter funna inom dämningsområdet upptas cirka 240 arter. Hans Persson anser att på grund av den korta tid som stod till buds för undersökningen får den upprättade förteckningen anses som preliminär.

Till sist saxas ur landshövding Gösta Elfvings tal på invigningsdagen av Spjutmo kraftverk den 29 aug. 1970 följande:

"Dalarna har nu fått ännu en ny miljö, danad av människohand: Spjutmosjön och Spjutmo kraftverk. De bildar det triumfatoriska utropstecknet efter en rad meningsfyllda förändringar i Österdalälvens natur. Trängsletsjön, Åsensjön, Väsasjön som blev återfödandet av sägnernas Myckeln, det försvunna vattnet, därefter Blybergssjön, och nu till sist Spjutmosjön, den kanske djärvaste av alla nyskapelserna."

För den intresserade kan nämnas att i byns ägo finns ovan berörda uppsatser.

Bylin, Kjell, 1970: Redogörelse för fågelinventeringen vid Spjutmosjön sommaren 1970.

Persson, Hans,1969;-Rapport över botaniska undersökningar av områden berörda av utbyggnaden av Spjutmo kraftstation.

Före.... Bilden tagen från Gopsberget år 1949.

Före.... Bilden tagen från Gopsberget år 1949.
Garberg med Älvdalsbergen vid horisonten.
Foto: Anders Sten.

Efter.... Bilden tagen år 1974 från samma plats som föregående.

Efter.... Bilden tagen år 1974 från samma plats som föregående.
Nu har spjutmodammen kommit till och sjön går upp till Gopshus
och garberg. Foto: Anders Sten.

 

Nästa kapitel: Mångs Olof persson - Byns allt i allo

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-07-01

e