Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Den stora skogsbranden 1888

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Den största naturkatastrof som någonsin drabbat dessa trakter inträffade på sommaren 1888. Då rasade nämligen den stora skogsbrand, som förödde skogen på omfattande arealer och vilken folket här talat om i närmare ett hundra år nu efteråt.

Våren och försommaren det året var mycket torr och varm. Före midsommar var det sannolikt någon som söder om Oxberg, i trakten av Kurutjärns-berget, skulle skaffa sig ett betesområde genom bränning (svedjning), men elden blev honom övermäktig.

På midsommaraftonen började själva skogsbranden inom Kråkbergs fäbodskog till Fageråsen. Folk från Gopshus och Oxberg verkställde en första släckning, men försummade den fortsatta vakthållningen, så att elden i tilltagande blåst och torra marker kunde flamma upp på nytt. Under de följande dygnen gick elden över Skärberget och Gopalån, snuddade vid Fagerås fäbodar och fortsatte söderut. Traktens högsta berg Högåsen, på drygt 550 m höjd över havet avbrändes helt och likaledes flera andra höjder i närheten.

Så här skriver Karl Erik Forslund i sitt bokverk "Med Dalälven från käl­lorna till havet", när han besöker dessa trakter omkring trettio år senare:

"Runtom i en ring ligga Gråbjär, Skeribjär, och Högåsen. Gråbergsbäcken rinner till Gopalån; i Skeribjär finns en grotta, där björn tros ligga;

sommaren 1916 hörde en vallpojke underliga läten därinne - och sprang.

- Högst resa sig Morkarlåsen och Högåsen (555 m över havet) med hattkullformiga toppar av röda nakna hällar, sand- och ljungfläckar; där blåser jämt, på sommaren står en hop betande hästar i en krans runt omkring klinten, just i gränsen där mygg och broms ta slut.

Hästar och bärplockare på Högåsen

Hästar och bärplockare på Högåsen. Karl Erik Forslund skriver i sitt bokverk när han besökt dessa trakter, om Högåsen: "där blåser jämt, på sommaren står en hop betande hästar i en krans runt omkring klinten, just i gränsen där broms och mygg ta slut".

- Från Högåsen har man en ypperlig bild av älven och bygderna å ena sidan - ända från Älvdalen ner till Siljan - och å den andra obygderna bakom bergmurarna. Där är mest skog, men dess mörka matta har många fläckar, ljusgula av myr, ljusgröna av myster (mörmyster, sank buskskog).-"

Elden passerade med sin västra gräns, på sin fortsatta väg söderut. Lädeån vid Stopdammen, ett par kilometer öster om Överläden. När den nådde Norra Garberget vek den österut och svepte sedan fram i ett flera kilometer brett bälte via fäbodarna Klitten och Myckelberg, som blev skonade, till trakterna av Hökberget, Läde och Hemulberget. Elden stannade på sin väg österut först när den nått Dalälven nedanför Hökberget.

Innan man fått stopp på branden, på dess väg söderut, hade den helt förött Täxberget, nått nästan fram till Gutdalen och Krångåsen samt stannat några kilometer från Eldris

Samtliga fäbodar, både Hökberg, Läde, Norra Hemulberg, Krångåsen och Gutdalen klarade sig undan elden.

Det berättas att det brann i en hel vecka, och av den kraftiga västliga vinden drevs stora sotflagor och brända kvistar ända bort till Orsasjön, som blev alldeles svart på ytan. Även över Morastrand låg en tät rökslöja, och byarna Långlet och Selja började utrymmas. Mitt emot Säs fäbodar kastade sig elden några gånger över till östra sidan av älven, men där var folk och släckte.

Många människor arbetade för att försöka hejda elden. Man högg upp brandgator i skogen, tände moteldar och slog på elden eller sopade med lövruskor. Det sägs att prosten Borg i Mora måste avlysa sitt stora missionsmöte för att deltagarna skulle få hjälpa till med släckningen.

När brandfältet äntligen kunde begränsas, hade cirka 9.000 tunnland = 4.500 ha eller 45 km2 eldhärjats.

Karta över brandfältet 1888

Karta över brandfältet 1888.

Vad man vet , var det ingen människa som blev offer för denna katastrof, och som tidigare nämnts, klarade sig fäbodarna i området, trots att några låg inne i brandfältet.

Tyvärr försenades skogsåterväxten och ljungen fick tränga in på brändan, innan nödiga kulturåtgärder påbörjades.

Gustafsson, eldsjälen bakom skogsåterväxtarbetena.

Till Gopshus kom under 1900-talets början en man som hette Gustafsson. (Foto till höger) Han köpte sig ett hus i byn, flyttade det till en annan tomt och byggde upp det igen. Det var denne man som fick människorna i byn ut på brändan för skogsåterväxtarbete. Lund Evald Andersson har berättat att Gustafsson gick i gårdarna i byn och tingade folk för hjälp ned skogskulturarbeten. Det rörde sig företrädesvis om skogsfrösådd. Lund Evald säger att de äldre arbetstagarna fick gå först och hacka upp såddrutor medan mestadels skolbarn kom efter och sådde frön i groparna. Gustafsson anlade även en liten skogsplantskola på Högåsens sluttning.

För Gopshus skogsägares del torde inte förlusten av skogen just då va­rit av det mest betungande slaget. Övervägande delen av den skog och mark som eldhärjades var såld eller bortarrenderad på 50 år, från 1863 till 1915.

Skogsbetet för husdjuren, speciellt korna och även hästarna blev bättre på grund av branden. Gräset växte mycket rikligare där elden gått fram. Ingen behövde längre svedja för betets skull.

I eldens efterföljd uppkom även positiva saker och verksamheter för Gopshus by. Sålunda vandrade skogsbären in över brändan, där den askrika marken var en mycket lämplig grobädd och växtplats. Först kom hallonen, därefter blåbären och sist lingonen, allt enligt biologisk ordning. Bärplockning och bäraffärer gjorde att byn under ett antal år blev något av ett centrum för denna verksamhet.

Vidare var det först i och med brändans tillblivelse som skogskolningen tog fart. Det blev arbete för många och en del kolare från andra trakter bosatte sig i Gopshus, ofta genom giftermål med någon flicka från byn.

Under första världskriget blev det också aktuellt med stubbrytning och brändan var ett utmärkt ställe att bryta stubb på. Där fanns det efter branden gott om den varan.

Nu syns knappast några spår alls efter den stora branden. Möjligen kan en van skoglig iakttagare på typen av tall se att det rör sig om vad man här kallar "brändtall". Här och där kan man också se någon förkolnad stubbe eller ett träd med ljud "brandlyra".

Anna Karlström på Högåsens topp

Anna Karlström på Högåsens topp. 1920-talet. Detta berg på drygt 550 meters höjd över havet avbrändes helt vid branden.

Nästa kapitel: Bärplockningsepoken

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-04

e