Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Skogen och skogsbruket genom tiderna

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

Långt tillbaka i tiden var skogen en allmänning och var gård tog det man behövde där. Något ekonomiskt värde hade den inte, utan värdet bestod i att man kunde ta husbehovsvirke till byggnader, stängsel, broar och vedbrand samt näver vid nävertäkt. På den egna gården spelade trä en helt avgörande roll som råmaterial för husgeråd, möbler, verktyg, redskap och många typer av saluslöjd.

Det här var under naturahushållningens tid och något värde i pengar fick skogen först efter 1850-talet, då sågverksindustrin började gö­ra sitt inträde i vissa delar av landet.

År 1859 vid allmänna storskiftet i Mora socken, blev skogsmarken utbruten i bysamfälligheter och Gopshus by fick de yttre gränserna för sin gemensamma skogsmark bestämd. Det skulle emellertid dröja ytterligare drygt tjugo år innan åbodelning av skogsmarken i byn begärdes och blev verkställd. Åren 1882-1885 utfördes lantmäteriförrättningen där både hemskogen och fäbodeskogarna i Fageråsen och Hållan delades

Vid skiftesläggningen yrkade delägarna, att de på hemskogen skulle få två skiften, därför att trakten nordväst om Gopalån stod till deras disposition, varemot största delen av den övriga var "såld på avverkning" samt i allmänhet bergigare än den förstnämnda.

Av samma skäl begärde delägarna i Fageråsens fäbodeskog, att de därstädes skulle erhålla två skiften vardera, nämligen ett i nordostligaste delen av skogen, som de fritt disponerade och ett i den övriga delen, som var utarrenderad på ytterligare trettio år.

I fäbodeskogen i Hållan yrkade därvarande delägare att de skulle få ett skifte vardera. Några av delägarna, som hade fäbodar såväl i Fageråsen som Hållan skulle enligt detta förfarande få fem skogsskiften, de som endast hade fäbodar i Fageråsen skulle få fyra skiften samt de övriga tre skiften vardera.

Detta skiftande stred mot bestämmelserna som omförmäldes i § 88 Kungl. Majt:s förnyade Nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 nov. 1866. Där angavs att i ett fall som detta skulle få utläggas högst tre skiften. Efter en del teoretiska turer och besiktning på marken, bestämdes att skiftesläggningen skulle ske i enlighet med ägarnas vilja. Skiftenas inbördes lägen bestämdes sedan genom lottning.

Redan 1865 hade den första gemensamma skogsförsäljningen i Gopshus ägt rum och innan åbodelningen av skogen skett hann man med ytterligare två sådana.

Alla tre kontrakten innebar att man avhände sig avsaluskog och mark under kontraktstiden. Man gick även med på vissa andra inskränkningar av förfoganderätten över enskild skog och skogsmark. Sålunda uppläts och överlämnades, "med andras uteslutande därifrån, nyttjanderätten till såväl alla inom ifrågavarande skogsmark, som inom våra övriga ägor belägna eller därintill gränsande strömmar och sjöar, som till timmerflottning kunna vara eller göras begagneliga, ävensom nödigt begagnande av stränderna vid flottningen, ägande köparen eller deras rättsinnehavare under kontraktstiden okvalt nyttja och avbruka dessa våra skogar samt begagna därinom eller därintill och inom våra övriga ägor belägna stränder, och att, för erforderliga flottleders åvägabringande, däri bygga dammar och timmerrännor, vattnet uppdämma och kanaler gräva ned mera, som för ändamålet kan erfordras-, dock att om skada göres å ängen eller slogar så skall lämplig ersättning därför givas".

Köparen skulle även få ta det timmer av mindre dimensioner som vid strömrensningen behövdes till rännbyggnader och bommar med mera samt till kojors och stallars uppsättande vid timmerkörningen. Det var dock inte endast åligganden förknippade med dessa skogsaffärer.

Säljarna kunde förutom pengar även glädjas åt att de ägde företrädesrätt framför andra arbetare till den förtjänst som skogsavverkningarna förde med sig.

Det fanns emellertid ett litet förbehåll där från köparens sida. Säljarna skulle kunna och vilja åta sig och verkställa den utdrivning köparen önskade och till de priser, vartill sådant arbete kunde av andra erhållas.

Vidare hade de betesrätten kvar på dessa marker och kunde fritt bruka och begagna därpå varande myrslogar samt ta erforderligt husbehovsvirke till på skogen varande fäbodar, såväl till byggnader som stängsel och vedbrand ävensom till ladors uppsättande vid ängar och odlingar i skogen samt till broar.

Säljarna fick också ta löv och lövved, men ej något virke av gran eller tall för bortförsel från skogen. Efter tillsägelse, som det hette, kunde de efter utsyning få verkställa odling om marken därtill var lämplig, men odling fick inte verkställas medelst svedjande.

Köparen förband sig också att under hela kontraktstiden inte avverka andra träd än sådana som vid tio (10) alnars längd från roten höll tio (10) verktum i diameter. Det tredje och sista kontraktet skilde sig ifrån de båda förstnämnda genom att diametern vid tio (10) alnars längd från roten skulle vara elva (11) verktum.

Vid den första skogsförsäljningen som skedde 1865 och omfattade den del av Fagerågens fäbodskog som var belägen på södra sidan och lutade mot Lädeån samt säljarnas andelar i Hållans fäbodskog utgjorde den förra 1146 tunnland 14 kappland och den senare 829 tunnland 15 1/10 kappland eller tillsammans 1975 tunnland 27 1/10 kappland produktiv skogsmark.

Köpare var Gruvhandelsbolaget Tottie & Arfvedsson och säljare var 54 fastighetsägare i Gopshus. Priset var 5 Riksdaler Riksmynt per tunnland produktiv skogsmark och kontraktstiden 50 år. Vid kontraktstecknandet utbetalades 1/3 av köpeskillingen eller 3293 Rd. 09 öre rmt. och resten 2/3 av köpeskillingen så snart inteckning till säkerhet för kontraktets bestånd vunnits. Att inteckning sökts visar inteckningsboken hos Ovansiljans Domsaga i Mora.

Man tror på goda grunder att det här kontraktet senare överlåtits på de så kallade "trebolagen". St. Kopparbergs Bergslags AB, Korsnäs Sågverks AB och Kopparberg och Hofors Sågverks AB.

Den andra skogsförsäljningen som gjordes 1869 och omfattade skog och skogsmark om 472 tunnland 14 kappland produktiv skogsmark inom Fageråsens fäbodskog köptes av St. Kopparbergs Bergslags AB och Korsnäs Sågverks AB. Säljare var 22 fastighetsägare i Gopshus och precis som förra gången undertecknade ett flertal av säljarna kontraktet med sitt bomärke.

Priset denna gång var 10 Riksdaler Riksmynt per tunnland produktiv skogsmark och kontraktstiden 5 år. Vid kontraktstecknandet utbetalades hälften av köpeskillingen eller 2562 Rd 19 öre rmt. och resten så snart inteckning till säkerhet för kontraktets bestånd vunnits.

Tittar man närmare på dessa båda skogskontrakt, finner man ett par väsentliga olikheter. För det första skedde under de sex år som förflöt mellan avtalen en fördubbling av priset och för det andra reducerades kontraktstiden från femtio till fem år.

Som synes steg råvarupriset väldigt snabbt. Det kan ha sin förklaring i att sågverken började komma igång på allvar. De hade snabbt arbetat upp en marknad och troligen fått god avsättning för sina produkter. Konkurrensen om råvaran hade även börjat.

Något förbryllande är emellertid den radikala sänkningen av kontraktstiden. Ännu hade ingen åtgärd vidtagits i syfte att få bort 50-årskontrakten. Man kan ganska säkert utgå ifrån att det var köparen som dikterade villkoren. En förklaring kan vara, att röster börjat höjas för, att även skogsmarken skulle delas och läggas ut på enskilda ägare.

Det tredje och sista skogskontraktet i den här raden, finns det tyvärr inte så klara och entydiga uppgifter ifrån. Det har nämligen inte gått att uppbringa någon kopia eller avskrift av detta avtal.

Känt är att försäljningen skedde 1880 och att köparen var de förut omtalade s.k. "Trebolagen". Detta kontrakt berörde Gopshus Hemskog, nämligen delen söder om Gopalån, alltså skogen och skogsmarken omkring själva byn. Känt är också, efter kontakt med St. Kopparbergs Centralarkiv, att kontrakts- eller avverkningstiden var 2 år.

Texten på kontot Gopshus Byamän i Mora skogsförvaltnings avräkningsbok 1885-1884 har följande lydelse; "Gopshus Hemskog i Mora, till 10 alnar 11 verktum på 2 års tid från den tid alla ägarna underskrivit kontraktet av den 18 sept. 1880; Skogen avverkad 1883-1884 års vinter".

Avverkningsarbetet förbehölls, vilket redan antytts, i samtliga fall säljarna. Om dessa utförde något arbete är högst osäkert. Vid den här tiden var gårdfarihandel, vävskedstillverkning och försäljning samt diverse annan tillverkning och försäljningsverksamhet de helt dominerande sysselsättningarna.

Vana vid skogsarbete i de former och den omfattning det här var frågan om saknades även helt. Därför är det sannolikt, att åtminstone det huvudsakliga arbetet med skogsavverkning och andra arbeten däromkring, utfördes av människor utifrån. Antagligen var det värmlänningar som anlitades. Det är känt att sådana vintertid fanns i dessa trakter för utförande av skogsarbete. De var längre komna både tekniskt och metodiskt när det gällde avverkning. Detta samt kolning hade redan blivit tradition i Värmland.

Innan utdrivning av skogen bortom Fageråsen kunde börja, måste en del flottledsarbeten utföras i Lädeån. Förutom att strömrensning företogs, byggdes där dammar och flottningsrännor. Längst upp, vid åns utlopp från Överläden, byggdes en större damm vilken omvandlade sjön till ett vattenmagasin, som stod i flottningens tjänst. En annan dammbyggnad, några kilometer nedströms, som det talas om än i dag är Stopdammen. Flera decennier inpå detta århundrade har resterna av dessa vattenbyggnader vittnat om en svunnen flottningsepok.

Flottningen i Lädeån, av virke från Fageråsskogen, upphörde ganska tidigt. Det var troligen arbetskrävande att hålla flottleden i skick och stora problem förknippade med flottvattnet. Omkring sekelskiftet, eller strax efter, började man med häst transportera virket ned till Dalälven vid Gopshus, även från sådana trakter som låg i läge för flottning i Lädeån.

Före avverkningens påbörjande fick drivningsmanskapet bygga både kojor och stallar. Virke fick de enligt avtal ta på den arrenderade skogsmarken. Kojan var låg, utefter långsidorna endast några få stockvarv, inget innertak och endast jordgolv. Mitt i kojan fanns en eldpall och ett stort rökhål i taket ovanför. Man sov på britsar liknande breda bord, placerade runt väggarna, med granris som underlag. Brasan på eldpallen var värmekälla, men vid sträng kyla kröp frosten genom väggarna. Stallarna byggdes ofta ihop med kojan. På det viset sparade man in en vägg och någon värme kunde även tränga in i kojan från hästarna.

Själva drivningsarbetet måste med den tidens hjälpmedel ha varit mycket tungt. De minsta avverkningsbara träden skulle även hålla minst tio tum i diameter på tio alnars höjd.

Fällningsarbetet utfördes åtminstone den första tiden med yxa, men det kan hända att stammens kapning skedde med någon sorts såg. Det har i alla fall sett så ut, när man tittat på kvarvarande stubbar och trädrester. Man tillvaratog också endast den grövsta delen av stammen. Kvistning utfördes naturligtvis med yxa, i den mån man nyttjade den kvistiga delen av stammen. Körningsarbetet utfördes naturligtvis med häst och avforslingen av virket skedde till lämplig flottled.

Enligt uppgift var den första fabrikstillverkade yxan som kom i handeln tillverkad i New York och kallades allmänt för "amerikayxan". Inte långt därefter kom en svensktillverkad av märket J.A. Göthe, Falun, den s.k. "faluyxan". De första sågarna var, enligt samma källa, även de av amerikanskt ursprung och märkta Cast-Steel. På grund av det höga priset tog det tid innan de mera allmänt kom i bruk.

Snart efter åbodelningen av skogsmarken blev byns skogar, utom den bortre läggningen i Fageråsen och skogen i Hållan, fria för brukande av respektive ägare. Det var endast skog och skogsmark, som berördes av den första försäljningen, knappt 2 000 tunnland, som ännu i ett trettiotal år ej stod till de enskilda ägarnas disposition.

Den skog som ingått i försäljningarna var dimensionsavverkad, vilket betyder att alla grövre träd, som hållit de avtalade måtten, huggits ned. Efter en sådan behandling var skogsbestånden söndertrasade och i stort behov av restauration. Någon sådan förekom naturligtvis ej vid den här tiden, ty skogsvård hade ännu inte kommit till skogsägarnas kännedom.

Mot slutet av förra seklet började enskilda skogsägare ändå att försälja skog på rot. I väsentliga delar var avtalen utformade som tidigare. Säljaren upplät till köparen avverkningsrätten till all skog inom ett visst område på ett visst antal år samt till en bestämd minimidimension och köpesumma. Borta var emellertid den omfattande skrivningen om flottled, virke till kojor och stallar, företräde till arbetets utförande och mycket annat omkring uppgörelsen.

Ännu 1912, kanske senare, försåldes skogen ostämplad ned till en viss minimidimension. Denna var nu en helt annan än vid de tidigaste försäljningarna. För tall var minimidiametern 8 tum på 5 fots höjd över marken och för gran 5-6 tum på samma höjd. Kontraktstiden var i regel 3-5 år.

Priserna är ojämförbara med de tidigaste, men med ledning av befintliga uppgifter, kan sägas att prisnivån höjts i betydande grad. Under tiden hade även nya skogsköpare börjat dyka upp. Det var inte längre endast de tre stora skogsbolagen Bergslaget, Korsnäs och Kopparberg-Hofors som var köpare. Mindre sågverk hade vuxit upp litet varstans och dessa var verkliga konkurrenter om råvaran.

Även massaindustrin var under utveckling. När konkurrensen började bli allvarlig och risk fanns att priset skulle öka mera än önskvärt ingicks flera överenskommelser mellan köparna för att begränsa konkurrensen. Den mest omtalade uppgörelsen träffades redan 1876, då de tre förut nämnda skogsbolagen skapade en inköpskartell kallad Trebolagen. Överenskommelsen hindrade en fri prisbildning och de enskilda skogsägarna måste nöja sig med de priser som skogsbolagen dikterade. Trebolagen upplöstes 1889.

I fortsättningen fungerade andra mer eller mindre fasta överenskommelser mellan köparparterna. Det sägs i Gopshus, att det årtionden framöver var omöjligt att få anbud på sin avsaluskog från mera än en köpare. Det nämndes inte uttryckligen, men när en köpare lämnat ett bud så avstod de övriga. I praktiken förhöll det sig på detta sätt och något anbud ytterligare kom inte. Därför hälsades det med glädje, när flera mindre och av överenskommelser obundna köpare började sin verksamhet.

Här menar man, att med tillkomsten av sågen i byn, började en ny tid för byns skogsägare. Enligt vad de själva påstår, var det inte endast konjunkturförbättring som höjde råvarupriset, utan stor delaktighet i detta hade också sågens verksamhet.

Sågen i Gopshus var ett cirkelsågverk och byggdes upp på hösten 1935. Det ägdes av fyra bröder Olsson, söner till Mångs Olof Persson. Sågverket sattes upp på den plats mitt i byn, där det ligger än i dag. Verksamheten började på våren 1936, då de första stockarna passerade sågklingan. Råvaran, timret, köptes på rot och avverkades av huggare och körare från trakten.

Mångs Gunnar Olsson, sågverksbas

Under sågningsperioden från januari och fram till midsommar sysselsatte sågningen 7-8 personer.

Virkessortering (klampning) vid sågen omkring 1939. Fr.v. Mångs Olof persson, Anders Olsson, Teodor Ljudén, Evald Andersson och Karl Morén. Foto: Inga Leffler

Det bästa året försågades 55 000 timmer. När virket torkat och sålts kördes det med häst till järnvägsstationen, där det lastades på vagn. Försäljningen skedde mestadels till trävaruhandlare. Driften pågick i tjugo år, till 1956, och hade under den tiden stor betydelse för arbetstillfällena i byn. Numera förekommer endast legosågning.

Sågen är sedan bokens tillkomst nedlagd och riven(webmasterns anm.)

Sågen i Gopshus

Sågen i Gopshus började sin verksamhet 1935-1936

Efter sekelskiftet, ett stycke in på 1900-talet, när gårdfarihandel och andra affärs- och slöjdverksamheter befann sig i nedgång, var man här redo att gå in i skogsarbetet. Man hade under den tid som gått, sedan första skogsförsäljningen skedde, av till exempel värmlänningarna lärt sig en hel del om detta yrke. Det hade även vuxit upp en ny generation icke handelsintresserade, som behövde arbete och förtjänstmöjligheter vid sidan av jordbruk och boskapsskötsel. För dessa var möjligheterna till skogsarbete oerhört viktigt, ty förtjänsttillfällena var få.

Skogsbruket rekryterade förr i tiden större delen av sin arbetskraft från den jordbrukande befolkningen och sambandet mellan skogsbruk och jordbruk beträffande arbetskraften kom att bestå under lång tid.

Åtminstone här i trakten var detta samband viktigt. Skogsarbetet varade i bästa fall endast några månader per år och sedan var i regel den skogsarbetsanställde arbetslös. Då var det bra om han under sommartiden kunde falla tillbaka på ett litet familjejordbruk. Men detta krävde även att det fanns en hustru i bakgrunden, som på vintern kunde sköta ladugård och annat som hörde till.

Gårdarnas söner, som vintertid arbetade i skogen, fick sommartid hjälpa till på gården när det behövdes. I övrigt fick de gå arbetslösa om inte tillfälliga arbetsuppgifter dök upp. Med många döttrar var det likadant. Vanligtvis hjälpte de till i hemmet och på gården, men i en del fall fick de arbete som "kockor" i skogsförläggningar vintertid.

Tidvis var skogsarbetarnas inkomst nere på så låg nivå, att den till och med under pågående arbete i skogen, gav försörjning av familj, endast under förutsättning av tillgång till produkter från ett stödjordbruk med tillhörande familjebostad.

När det gäller lönerna, är det mycket vanskligt att ge sig på en bedömning av dessa. Allt arbete skedde på ackord och hur förtjänsten blev berodde helt på arbetstagarens egen insats. Det förekom stora individuella variationer i dagsinkomst, beroende på bland annat arbetarens skicklighet, utrustning och fysiska förutsättningar.

Det sägs, att strax före första världskriget kunde en huggare förtjäna omkring 5:50 konor per dag och en körare 7:50 kronor. Efter kriget, men före den lågkonjunktur som inträdde 1921, förtjänade en huggare cirka 6 kronor per dag och en körare 14 kronor. Under lågkonjunkturen sänktes lönerna med 50 %, men redan efter ett par, tre år skedde en återhämtning med hälften för huggare och något mindre för körare.

På denna låga nivå stod man i stort sett kvar i tolv år. Det bör även observeras att angivna dagsinkomster endast erhölls under några månader varje år. Vintern 1956-1957 började lönerna stiga, kanske till stor del beroende på konjunkturförbättring.

Före andra världskriget kunde en huggare förtjäna omkring 7 kronor per dag och en körare cirka 15 kronor. Omedelbart efter kriget var en huggare uppe i cirka 8 kronor per dag och en körare 15 kronor. Ackordssystemet bibehölls ända till 1975, då avtal träffades om månadslön med en mindre prestationslöneandel. Skogsarbetet hade långt tidigare övergått från säsongsarbete till helårsarbete.

Beträffande skogsarbetsdagens längd bestämdes denna förr i tiden i stort sett av arbetstagaren själv. Det var allt igenom fråga om individuellt ackordsarbete och det gällde, att under den korta säsong som stod till förfogande, försöka få ihop så mycket kontanter som möjligt. Skogsavverkning var ju också förbehållen vintern, varför den ljusa dygnsdelen var kort. Därför var det endast ljus och mörker som många gånger avgjorde arbetstiden.

En huggare var helt beroende av dagsljus för sitt arbete, men berättartraditionen talar om, att det förekom fall, där man hade fotogenlykta med sig för att kunna förlänga arbetsdagen ytterligare några minuter. Likaså säger samma källor, att det ibland kunde hända, att man tog stockvedsbrasan till hjälp vid barkning av massaved, när dagsljuset övergick i skymning och mörker.

En skogskörares arbetsdag började redan tidigt i ottan. Det var inte endast körkarlen som skulle ha mat, utan även hästen skulle ha sin skötsel och utfodring, innan det var dags att ge sig iväg till skogen.

När man här berättar om hur långa kördagsverkena kunde bli, tar man gärna virkestransporterna från Risåsen ned till älven i Gopshus som exempel. Det sägs att körarna då gav sig iväg hemifrån vid 5-6 tiden på morgonen och fick ställa in hästen i stallet igen vid 8-9 tiden på kvällen. En arbetsdag på cirka 15 timmar således.

Timmerkörning. Oskar Andersson (Djos). Fotot är från slutet av 20-talet.

De större skogsarbetsgivarna tillämpade länge en enkel metod att "leda och fördela arbetet" - man gjorde hästägare till entreprenörer. Dessa "kontraktstagare" anskaffade och avlönade huggare och hjälpkörare, organiserade arbetet samt svarade i regel för allt.

Om inte arbetet var av större omfattning anställdes huggare och körare direkt av arbetsgivaren, vilket ofta var fallet i Gopshus. Gopshusbor som på vintrarna, före mitten av 1950-talet, gav sig iväg ut på skogsarbete var medlemmar i arbetslag som leddes av "kontraktstagare". Dessa drivningar förekom mestadels på Älvdals- samt Särna- och Idreskogarna. Systemet med "kontraktstagare" kom så småningom bort och alla anställdes av arbetsgivaren.

Den direkta tillsynen på arbetsplatsen sköttes av arbetsgivarens apterare, här i trakten kallad "avmätaren". Denne skulle aptera, mäta av , allt fällt virke innan huggaren fick kapa träden. I en del fall mättes endast det som var dugligt till timmer. Det var väl den av arbetsgivarens personal som avverkningsmanskapet hade den närmaste kontakten med förr i tiden.

Apteraren hade också en del närmast fiskaliska uppgifter. Dels skulle han se till att inte stubbarna från de fällda träden blev för höga, blev de det, skulle han utdöma böter som drabbade den vilken fällt trädet i fråga, dels skulle han se till att virket i övrigt blev reglementsenligt tillrett.

Ofta kunde flera saker vara belagda med bötesstraff när det gällde huggning och tillredning. Allt detta gjorde att förhållandet mellan särskilt huggare och apterare kunde variera. Lika väl som det kunde vara gott, kunde det ibland vara spänt, nästan fientligt. Det berodde på hur mycket människokännedom och god vilja som fanns bakom handlandet på respektive håll. Efter hand har avverkningsmetoderna förändrats och apteraren har försvunnit. I dag är denne en närmast historisk figur.

Vid storskiftets skogsdelning behövde inte Gopshus, som många andra byar inom Mora socken, få någon skog utlagd långt hemifrån. Man fick all skogsmark, utom fäbodskogen i Hållan, i ett sammanhängande stycke.

Avståndet till de längst bort belägna områdena översteg på inget ställe tio kilometer. Därigenom har heller inte skogshärbärgesfrågan vid avverkningarna vållat några större bekymmer. Nåddes inte avverkningstrakten från byn, fanns det möjligheter att ordna bostadsfrågan i någon av de båda fäbodarna. Någon enstaka gång, som exempelvis vid större samlade drivningar, har logi ordnats i massförläggning.

Skogskörare vid Mångs Olofs stuga i Fagerås.

Stallrum för hästar kunde det däremot vara sämre ordnat med. I fäbodarna fanns i regel endast ladugårdar och dessas dörrhöjd tillät ofta inte en storvuxen skogshäst att komma in där. Ibland måste därför ett särskilt stall sättas upp och detta kunde vara flyttbart.

Innan det moderna samhället med bilar och skogsbilvägar var utvecklat, måste i dessa bygder det mesta virket köras till flottled med häst, för vidare befordran på vattnet till förädlingsställena. När det, vilket ofta var fallet, var fråga om lång hästtransport, fordrades det under några vintermånader stor hästkapacitet för att hinna med virkestransporterna. Det betydde att byns skogshästbestånd var långt ifrån tillräckligt. Därför kom det varje vinter skogskörare hit från olika håll, ända nerifrån Siljansnäs och Leksand. Dessa inkvarterades oftast i byns för tillfället obebodda gårdar, där det även fanns tillgång till stallrum.

Under några korta vintermånader utgjorde denna skara människor och djur ett på samma gång ovanligt som traditionellt inslag i bybilden. Det berättas, att vintertid passerade dagligen långa rader av hästforor med timmer efter basvägen genom byn, på väg från avverkningsplatser vid t ex Risåsen eller Fageråsen ner till flottavlägg vid älven i Gopshus.

Genom byn följde basvägen Gopshusbäcken från Smissbåkk och neråt till strax ovanför Skord, där den vek till höger över åkrarna ner mot Lok och ut på byvägen strax före Kråk, varifrån vintervägen följde denna ner till Stenis. Där vek den av till vänster och gick genom Trångfors ned på änget vid Broten. I en del fall lastades virket av vid Gopalån där, annars kördes det över änget ut till älvfåran ytterligare ett stycke bort. Virket som lades av vid ån fick separatflottas ut till älven vid Fornby där allmän flottled tog vid.

Alla hästekipage var utrustade med pinglor för att de skulle höras. Basvägen var smal med höga snövallar på sidorna och mötesplatserna få. Trafiken var livlig och gick i båda riktningarna, varför det var synnerligen viktigt att man i tid visste om varandra.

En del skogskörare hade en stor och ljudande mässingspingla fästad på ena skakeln, medan andra hade en eller två mindre sådana sittande på seldonet framtill på hästens bringa. Man berättar här, att när dessa hästrader passerade genom byn genljöd luften av mässingsklangen från pinglorna. Särskilt fäste man sig vid detta kvällstid. Efter en tid hade man lärt sig känna igen klockklangen hos de olika "skällorna" så man kunde säga vem som kom.

I takt med teknikens landvinningar har sedan skogsbruket förändrats. Skötselmetoderna är annorlunda och avverkningsmetoderna likaså. Hästarna har ersatts av skogstraktorer, det mesta manuella arbetet har övertagits av maskiner och flottningen har övergått till landburen vidaretransport antingen med bil eller per järnväg.

Liksom åkermarken har skogsmarken i Gopshus under tiden som gått sedan storskiftesdelningen varit föremål för många sämje- och arvsskiftesdelningar. I en del fall hade ägosplittringen gått så långt att enheterna inte var brukbara i det skick de befanns. För att kunna möta ändrade avverkningsmetoder t ex måste sammanläggning av de små skiftena komma till stånd. Laga skiftet 1956-1975 innebar, att de under de nära ett hundra föregående åren sönderstyckade enheterna återfördes i större och sammanhängande brukningsdelar.

Till skogsbruket här hörde även några ytterligare verksamheter som var mer eller mindre tidsbestämda. Den redan omnämnda flottningsepoken var en sådan, och var här ända fram till sekelmitten det dominerande vidaretransportmedlet för skogsråvaran.

Flottning har bedrivits i tre vattendrag i och omkring Gopshus, nämlgen Lädeån, nedre delen av Gopalån (den del som inte längre finns) samt framför allt Österdalälven.

Lädeån byggdes troligen ut för flottning i samband med de första skogsförsäljningarna på 1860- och 1870- talen. För att möjliggöra virkestransporter i den delvis grunda och stenbemängda ån måste både dammar, strandskoningar och timmerrännor byggas.

Redan under 1900-talets första decennier började emellertid skogsköparna att med häst forsla timret ifrån bland annat Fageråsens södra del samt Risåsen ned till älven i Gopshus. Detta visade sig nämligen vara mera lönsamt än att underhålla flottleden i Lädeån.

Flottningsarbete i Österdalälven här hemma har inte förunnats Gopshasborna, utan varit förbehållet manskap från Oxberg. Därför har heller inte männen här varit några utpräglade flottare, men en del har sysslat med sådant arbete i Älvdalstrakten och i vattendrag ända upp mot Härjedalsgränsen.

Träkolningstiden var en annan sådan tidsbestämd verksamhet här, åtminstone om man tänker sig den i någon större omfattning. Visserligen hade man sedan gammalt kolat här, men det var endast till husbehov, bl.a. för att få träkol till smedjorna.

Efter den stora skogsbranden 1888, som efterlämnade massor av virke lämpligt som råvara vid träkolstillverkning, startade kolningen i större omfattning och blev under ett drygt halvsekel framåt en betydande verksamhet.

Någon kunskap inom denna hantering besatt man inte här, men från Värmland och Västerbergslagen kom duktiga kolare hit, troligtvis genom något större företags försorg som behövde träkol till sitt järnbruk.

Omkring 1890 kom Anders Larsson från Tyngsjö hit och även Jakob Nyström från Dala-Floda. Dessa gifte sig sedan med flickor från Gopshus och blev kvar här liksom flera andra kolare.

Så småningom kunde även en del infödda Gopshusbor få arbete i samband med kolningen. När kolveden skulle tillredas kunde hjälp behövas likson vid inkörningen av veden till kolbotten. De flesta arbetstillfällena gav naturligtvis kolkörningen. Den utfördes emellertid nästan uteslutande, den här tiden, av folk bortifrån som kom hit vintertid enbart för detta arbete.

Den äldre generationen kommer ihåg både kolarna och kolkörarna. Man minns de långa fororna med de svarta kuskarna. Lika svarta var kolryssarna, dessa stora behållare av flätat korgvirke som kolet fraktades i.

Innan järnvägen till Älvdalen byggdes, kördes kolen med häst härifrån och ända ned till Långlet, där de lastades på pråm och fraktades sjövägen till Insjön, där det fanns järnväg. Vid älvstranden i Långlet fanns två stora kolhus som byggts efter storbranden 1888 och ägdes av Bergslaget och Kopparberg-Hofors. I dessa förvarades kolen från vintern till sommaren då utlastning för vidaretransport över de isfria vattnen i Österdalälven och Siljan var möjlig.

I och med järnvägens färdigställande år 1900 tog kolningen här i Gopshus riktig fart. En kolbrygga sattes upp vid järnvägsstationen, och dit kördes kol från Överläden, Risåsen, Önaskogen, Kråkbergsskogen, Fageråsen, Prästskogen och andra platser samt över älvens is från Garberg med omnejd.

Kolbrygga

Kolbryggan vid Gopshus järnvägsstation omkring år 1900

Mitt emot järnvägsstationen, uppe i backen på andra sidan spåret, byggdes en liten stuga där kolmottagaren bodde. Hans uppgift bestod i att mäta kollassen som kördes upp på bryggan och stjälptes i järnvägens kolvagnar. Kolmottagaren var en man som gick under namnet "Rättviks-Anders". Innan kolstugans tillkomst bodde han i en ladugård uppe i byn.

Under andra världskriget 1959-1945 upplevde kolningen en ny och kort blomstringstid. På grund av Sveriges neutralitet i kriget blev landet avstängt från all import och hamnade i en mycket svår energiknipa. Behovet av träkol i järnverken blev ånyo stort och gengasen kunde hålla landsvägstransporterna rullande.

Nu var det inte endast skogskolning som var aktuellt, utan även kolning i s.k. kolgård förekom. I det senare fallet körde man ihop all kolved till en plats, där man reste och kolade många milor på samma kolbottnar under en längre tidsperiod. En sådan kolgård byggdes upp i Fornby syd­ost om Gopshus station. Där kolades även ribbved och bakar från Bröderna Olssons sågverk i byn.

Under den tid som kolgården var i bruk arbetade flera Gopshuskolare i denna. Då och även tidigare kolades det uppe på backen vid kolbryggan, och även borta vid fotbollsplanen efter Oxbergsvägen var det stor kol rusch. Där hade Albert Morén en kolgård under några år.

Efter krigsslutet avtog träkolningen successivt.

En tredje tidsbegränsad verksamhet i skogen var stubbrytningen. Denna var en typisk kristidsföreteelse och koncentrerad till tiden för de två världskrigen.

Under första världskriget 1914-1918 var stubbrytningen en mycket viktig sysselsättning här. Som arbetsområde hade man hela det stora brandfältet från storbranden 1888. Där fanns mängder av barrträdsstubbar som kunde tillvaratas för det här ändamålet.

Stubbarna bröts på sommaren och lades på platsen upp i högar som mätte en famn. En famn var 1.80 m hög x 1.80 m lång x 0.60 m bred. Arbetet utfördes med speciella stubbrytningsmaskiner som tillverkats av Wikstrands maskiner i Mora.

Efter uppbrytningen ur marken sönderdelades stubbarna med hjälp av slägga, kil och klyvyxa och lades upp i hög. Förtjänsten var efter dåtida förhållanden mycket god och kunde, sägs det, för en duktig arbetare ibland uppgå till 80 kr per dag.

Arbetet slet hårt på skobeklädnaden och under kristiden var det stor läderbrist. Därför användes specialgjorda skor med stålsulor och stålplåt på underdelen av ovanlädret. Det var svårt att gå i dessa skor men slit­styrkan var stor. De äldre i byn minns, att när stubbrytningsmanskapet om morgnarna gick byvägen upp genom byn med dessa skor på sig, lät det som en flock hästar passerat. (Se bild.)

Skor för stubbrytning

Utkörningen från skogen av stubbarna gjordes vintertid. Stubbdelarna lastades på kälkar med flak utan sidolemmar, där de kilades ihop for att inte falla av under färden. Det sägs att en stubbkörare förtjänade 24 kr per dag.

Transporten gick till Gopshus järnvägsstation där stubbarna klövs sönder ytterligare innan de från kolbryggan lastades på järnvägsvagnar. Mottagare var tjärfabriker som vidareförädlade stubbarna till trätjära. Vid denna tillverkning utvanns även mer eller mindre värdefulla biprodukter, som t ex terpentin. Trätjära exporterades även.

Under andra världskriget 1959-1945 bröts också stubbar, men i Gopshus var inte aktiviteten så stor. Även nu fanns det stubbar kvar att bryta på "Brändan", men också andra platser med stubbar blev aktuella.

Arbetsmetoderna var i stort sett desamma som förra gången. Den väsentliga skillnaden var, att nu hade man vid uppbrytandet av stubbarna ur marken tillgång till dynamit. Vidare lades inte stubbarna upp i högar om en famn, utan nu var måttet kubikmeter. Vid det här tillfället gjorde man företrädesvis kol, dels till gengas för bilar och dels till energi vid järnbruken. Man gjorde även, liksom förra gången, trätjära med biprodukter.

Tjärbränning i tjärdal är ytterligare en skoglig aktivitet som förekommit. I Gopshus har inte denna verksamhet förevarit i någon större utsträckning. Bränning har i stort sett skett endast till husbehov. Någon har bränt så pass stora kvantiteter att trätjära för avsalu till grannar kunnat ske.

Dalbränd trätjära framställdes enligt en mycket gammal metod i mindre kvantiteter genom bränning av ved i tjärdalar. En sådan var avlång och rännliknande. I en backsluttning helt nära hemmet grävdes ett grunt dike med avrundad botten och vid dikets nedre ände grävdes en grop för det kärl i vilket tjäran samlades upp.

Dikets botten och sidor täcktes med stora stycken färsk granbark eller näver. Barkstycket närmast gropen formades som en strut, vilken stack fram genom den balk av bräder eller kluvor och vidjestörar som var anbragt vid dikets nedre ände för att hålla stybben tillbaka.

Strutens genom balken framstickande mynning tätades med t ex askdeg och försågs med en tapp av trä. Under strutens mynning placerades en tjärränna som ledde tjäran till kärlet. De täckande barkstyckena över diket lades så att ett övre styckes kant alltid stack fram något över det undre stycket.

Råmaterialet vid tjärbränning var tjärved från tallstubbar eller törskate. Tjärveden klövs sönder till stickor innan den lades in i tjärdalen. Hur högt man lade veden i tjärdiket bestämdes av mängden av material. Det hela täcktes med mossa och ovanpå den stybb och jord eller grus. Längst upp lades stora stenar.

Tändningen skedde i dikets övre ände. Eldens styrka och jämnhet reglerades genom en stockeld som placerades bakom den ilagda tjärveden. Man måste noga tillse att elden brann jämnt tvärs över hela dikesbredden. Medan tjärbränningen pågick inskränkte sig arbetet till att sköta om denna stockeld.

 

Nästa kapitel: Flottningsarbete under vårarna 1919-1920 berättelse av Richard Andersson

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-04

e