Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Landsvägen

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Innan nuvarande landsväg Morkarlby-Oxberg byggdes för drygt ett halvsekel sedan, var vägen förbi Gopshus både norr- och söderut av mycket dålig beskaffenhet. Sommartid var det från början i stort sett endast två hjulspår som efterhand förbättrades något närmast byarna.

På vintern var väg och väghållning under forkörningstiden fram till förra sekelskiftet bättre än den blev efter järnvägens tillkomst. Från år 1900 och drygt tre decennier framåt var det vintertid endast sporadisk trafik på vägen mot Mora. Så mycket som möjligt fraktades med järnväg och all personbefordran skedde på denna.

Mellan grannbyarna Gopshus och Oxberg var det heller inte alltid som väghållningen handhades på bästa sätt. Snöplogningen, som sköttes av vardera byn fram till gränsen mellan dessa, utfördes kanske inte samtidigt och själva gränsområdet lämnades ibland oröjt.

Hur dålig vägen från Gopshus till Mora var sommartid för cirka 100 år sedan belyses av nedanstående historia, som är hämtad ur publikationen Skansvakten.

"Brygt Erik Persson från Bonäs berättar på Mora lasarett:

Ig i född -74 (1874) i Kråkbjärr og wid addum buder i Gopsaus, ig wa fel non 10 år o warum dar og uldum slå, ig fick ien eftugan werk i öfftn, e wa so sårt so ig wiss int ur ig uld fåfå. E war ien kall dar so diem kolld fe skuegvaktern (int var an non riktug skougvakter itjä men an rend i skuojem o fe dö so kolld diem an so) an rågard fader ät an uld fa etter ien bjärrkall a mig.

Skuogvaktern fuor og e kam ien ljuot og svart ien kall og byssa add an min sig og. An sagd ig add kumi fö nod, an skot iet skot yvyr saindje dar ig låg dajti stabban i rån og katta wart redd o fö in i bakungen so syöks um int fö aut on no mier.

Brendwined uld an åwå og bo boglas i o dricka, se fick diem 5 smo flaskur so var no klart nog i og diem uld dier ell aut 5 tuorsdagsneter o rad og ef djärd danda skuogvaktern, men inte ble ig no better int oto fader sett för estn o vi skuld fa te Mora dajta Helleday, men ed var so sårt so ig yöpt end autyr so an vart vend att, se spajked an iop ien saing o sigie mig i båtem a Mora, dar fick ig ligg laindje og inte vart better no oto dier for a Falu min mig ig vart fel wilder te slut. Um ig minnes riktut so ietted bjärrkalln Kari Keste Pär."

Det gick tydligen lättare att transportera en svårt sjuk till lasarettet med båt på Dalälven om sommaren vid den här tiden än med häst och Vagn landvägen. När järnvägen här förbi öppnades blev tåget transportmedel för sjuka.

Ett vanligt förflyttningssätt, när man skulle ned till Mora var att gå till fots. Bland byns unga män utvecklades ett alternativ som användes under den varmare årstiden.

Enligt vad Carl-Erik Ljudén berättat, brukade han och andra ynglingar som skulle till Mora gå ned till Dalälven, där de gjorde sig en flotte av ett par torrgransstockar. Dessa grenslade de sedan och flöt med strömmen ned till lugnvattnet i Långlet, där de steg i land och fotvandrade resterande vägsträcka till Mora. Hemresan till Gopshus fick man företa till fots hela vägen.

Så småningom kom cykeln i bruk och genom att använda hela vägbredden, ömsom cykla på vänster och ömsom på höger sida, kunde man sommartid ta sig till och från Mora på det sättet.

Knagg Anders Andersson den yngre

Knagg Anders Andersson den yngre. Observera vägbanans
beskaffenhet. Kolbryggan vid station i bakgrunden.
Foto från 19820 talet

Efter järnvägens tillkomst uppstod ett nytt hinder för den som skulle resa landsvägen mellan Gopshus och Mora. Det sägs att vägen korsade järnvägen på åtta ställen och då fick den vägfarande öppna och stänga sexton grindar innan man var franme. På ömse sidor om järnvägen var det nämligen staket och vid varje övergång var det följaktligen två grindar som skulle öppnas och stängas.

Det var, kan man säga, de dåliga tiderna i början på 1920-talet som var upphovet till landsvägen förbi Gopshus. Nödåret 1921 drabbades Mora av stor arbetslöshet och Mora socken hade utsett en arbetslöshetskommitté som bland annat skulle vidta tänkbara åtgärder mot den rådande arbetslösheten.

Ett demonstrationståg ordnades av de arbetslösa i Mora och de krävde arbete snarast genom kommunens försorg. När demonstranterna skingrats beslöt arbetslöshetskommittén att hos Statens Arbetsmarknadskommission (AK) begära att få börja med understödsverksamhet.

Som nödhjälpsarbete föreslogs ny-och omläggning av vägen mellan Morkarlby och Oxberg. Detta ledde till det första beslutet om AK-arbete i bygden. 1922 var sedan starten för byggandet av Oxbergsvägen med början i Morkarlby. Vägarbetet pågick därefter sporadiskt under flera år, men tog bättre fart mot slutet av 1920-talet.

Första spadtaget vid byggandet av vägen Morkarlby -Oxberg

Första spadtaget då man avtäckte matjorden år 1929-30 på
landsvägen Morkarlby-Oxberg. Mannarna är från vänster
Nils sundin, Anders juhlin, Mångs Anders Andersson,
Viktor Juhlin, Hjalmar ljudén, Verner östberg och
Teodor Ljudén. Foto: Valentin Juhlin

I trakten av Gopshus började landsvägsbygget 1929-1930 och man fick av och till hålla på med detta tills vägen var klar omkring 1934-1935. Eftersom vägarbetet i huvudsak utfördes som beredskapsarbete var det ibland svårt för en del Gopshusbor att få vara med. Många härifrån innefattades inte i den arbetstagaregrupp som av arbetsmarknadsskäl bedömdes vara i störst behov av arbete. Därför var det många "utbys" och "utsocknes" som arbetade på vägen här.

Trots detta, var det Gopshusbor som gjorde de första dagsverkena på lands­vägen genom byn. Arbetet började med matjordsavtäckning på åkrarna vid Bergsåkern, eller det vägområde som av folket i byn kom att kallas för "skärningen". Det var också den första vägsträckan, som blev färdig sedan kulverten över Gopshusbäcken byggts.

Vägarbetsstyrkan var indelad i olika arbetslag, t.ex. Juhlinslaget och Eklundslaget. Dessa lag fick sig tilldelat olika vägavsnitt, vägsträckor, som de skulle bygga, eller kanske rättare bryta. Nödvändiga handverktyg som spadar, korpar och spett fick arbetstagarna hålla sig med själva. Rallarkärror och landgångar samt tippvagnar och räls tillhandahölls av arbetsgivaren.

Vägbygget vid Långhol på 1930-talet.

Vägbygget vid Långhol på 1930-talet. Laget som byggde sträckan
österut förbi station är från vänster Jannes Eklund, Bergsmans
Anders och Erik Ersson, Mångs Anders Andersson och Karl Morén
den äldre. Pojkarna är Karl morén, Evert Eklund och sittande
Vallace Larsson.

Arbetet skedde på någon sorts ackord. Man hade betalt i sträckmeter bruten väg. Förtjänsten var för tiden och efter förhållandena god och arbetstagarna var nöjda. Ackordet gav arbetaren 5:- kr per dag. Det sägs att det arbetslag som hade vägsträckan omkring Långhol förtjänade 15:- per dag. Det var endast sand i åsen och lättarbetat. De som fick vara med på kulvert-bygget över bäcken förtjänade 10:- kr per dag.

Vägbygget omkring 1930.

Vägbygget omkring 1930. Pojkarna är Bertil Juhlin med
Henning Ljudén bakom. Männen är från vänster
Teodor Ljudén, Verner Östberg, Valentin Juhlin och Sven Brykt.

När vägbanan skulle hårdgöras kom hästarna till användning. Då fick många av byns hästägare vara med och köra pinnmo. Dagsförtjänsten för häst och karl var 9:- kr per dag. En "löskarl", alltså en som var utan häst, fick vid samma tillfälle 6:- kr per dag.

Det här avsnittet om landsvägens tillkomst kan lämpligen avslutas med en dikt som en Gopshusbo, Bertil Juhlin, skrivit som minne från ett annat vägbygge, där han var med som vägarbetare.

"Om oss, som byggde vägarna diktades aldrig någon rad, och ändå sammanlänkade vi ödemarksby och stad. Vi grävde oss fram i jorden i blusar våta av svett, och den enda kärlek vi kände var smekning av korp och spett.

Händernas svullnade sprickor som lyste röda av blod fylldes med kokande kåda och penslades bruna med jord. Hårt kämpade vi mot graniten ett blåblusat, tungt kompani och banade väg för mänskor, domare, präst, tivoli".

 

Nästa kapitel: Forkörning

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-04-12

e