Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Kolning
Berättelse av Verner Larsson (Ullås) nedskriven i maj 1984

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

"Året är 1945. Far och jag har nyss rivit ut det näst sista skiftet av vår sista mila. Nu är han nere i kojan och sover medan jag tar första vakten av kolen. Det knäpper i den svalnande kolbredan när kolen spricker, men rätt vad det är kan det spraka till och då kan det vara fråga om eld.

Jag går en runda men ser inget misstänkt. Så rensar jag bort kolen så att det blir en ren fläck på mil sidan, gräver en svacka i den varma stybben, lägger ut en gammal fäll och gör en liten eld framför. Därefter tar jag några block som använts för att hålla stybben på plats på milan, och lägger dem som skydd för ryggen. Fotogenlyktan hängs upp på sin lyskäring, en stör med en kil eller spik islagen, det får bli mitt nattläger under min vakt.

Jag går en rond innan jag lägger mig och så känner jag plötsligt lukt av kol som brinner och det är inte från min eld, man har ju lärt sig med åren att känna skillnad på lukt från brinnande ved och kol. Jag letar ett tag och så hittar jag ett kol som glöder inuti, det är ett kol av rutten ved och dom är lömska, det kan ligga och glöda inuti dem i flera dagar innan elden slår ut. Det har hänt att när kolkörarna kommit frampå vintern så har dom inte haft något att hämta. Jag tar skopa och hinken med vatten och släcker kolet och lägger det utanför kolbredan för säkerhets skull.

Det är väl inget direkt bekvämt läger jag till slut får sträcka ut mej på, men det känns i alla fall skönt efter dagens slit i rök och damm. Sova är inte att tänka på men man har ju tid att fundera över ett och annat. Jag kommer ihåg när vi började med kolvedshuggning på försommaren och slogs med mygg och knott i hettan. Det var gallringsved och avfall efter drivningar som höggs upp i tremeterslängder och lades upp i en meter höga res eller klip. Frampå eftersommaren såg man ut lämpliga platser för kolbottnar som man gjorde rena från stubbar och jämnade till marken, det skulle helst också finnas vatten i närheten.

En koja måste man också ha och den gjordes på så sätt att man slog ner två par störar i marken och mellan dem rak och lagom grov kolved med mossa mellan stockarna. Mitt på väggen gjordes en liten glugg för ett fönster, det blev alltså en gavel, och eftersom vi hade en gammal järnspis så gjorde vi en likadan gavel till. Det vanligaste var dock att man murade en öppen spis av sten och jord i ena gaveln.

Taket läggs nu mellan gavlarna cirka en och en halv meter brett, sedan tar man kortare längder och lutar dem mot taket med ena änden i marken det blir sidoväggar. En dörr spikas ihop av virke man fraktat hemifrån. Taket och väggarna tätas med mossa varefter alltsammans täckes med jord. Som vattentak användes kluvna stockar eller bark. Har man en mila långt avsides så brukar man göra en liten provisorisk vaktkoja.

Inredningen i kojan består av ett bord framför fönstret, en brits efter vardera sidan och spisen får plats vid gaveln. Ett par hyllor sätts upp och en fotogenlampa svarar för belysningen.

Frampå höstkanten när jordbruket är avklarat, börjar hopkörningen av kolveden. Man får då leja häst och körkarl, men kördon håller man själv. Dessa kördon kallas drögar. Man tar lagom krokig gran till medar i vilka man borrat in stakar och gjort bankar mellan samt en slå med en krok fram. Dom går ganska lätt och följer hästen bra.

På kolbottnen reser man upp en så kallad "gubbe" en ganska grov bit som hålles uppe av tre stöttor. Mot den reses nu veden upp, men den får inte stå på marken utan man gör en bro under av klen ved. Tidigare gjorde man ingen bro med påföljd att om det blev en våt och regnig höst och sedan kallt innan milan tändes så frös den fast. När den sedan så småningom tändes kunde den inte sjunka ihop och då var risken stor att den skulle brinna upp vilket också har hänt.

Nära milans mitt lämnas ett hål för tändningen. Storleken på milorna kunde variera mellan tolv och upp till aderton famnar mätt på vedens mitt. En famn är cirka 1,8 m.

När milan är rest jämnas milkullen. Ved som är för lång kapas av och håligheter fylles med ved, därefter täckes kullen med torv. På sidorna fästes ett lager granris, därefter stybbas milan.

Finns det en gammal kolbotten i närheten kör man stybbe därifrån annars får man gräva jord och täcka med. För att få stybbet att ligga kvar på milsidan, gör man så kallade block, en kluven kolvedsbit på en och en halv meter med ett hål i för en stör. De sätts upp runt milan i tre ringar med skarvträn emellan.

När milan har stybbats även på kullen sågar man till en ordentlig hög med fyllved, så gör man en klubba med rätt så långt skaft, en så kallad fyllhacka och en lyskäring hör till redskapen. En stege har man gjort i ordning tidigare. Sedan tar man upp ett draghål runt milfoten med någon meters mellanrum och därefter är milan klar för tändning.

Milans tändning tillgår på följande sätt. Man tänder ett bloss av torr tjärved, som släpps ned i tändhålet på milkullen, sedan plockas i finkluven torr ved som man iordningställt förut. Det börjar snart bolma upp en tjock gul rök som är mycket otrevlig att inandas, men man får tåla röken och låta det brinna någon timme medan man hela tiden underhåller elden med ved.

När elden tagit sig ordentligt lägger man granris över tändhålet och sedan stybbe. Röken tränger nu ut litet överallt men i mycket mindre omfattning. Om några timmar kan man vänta sig att milan skall börja slå. Det bildas gaser som exploderar och det kan ruska om block och stybbe ganska ordentligt så man får nog vara beredd på ett jobbigt dygn. Ibland får man också gräva bort stybbet och fylla med ved.

Efter ett dygn bör milan ha slagit ifrån sig, och då börjar den egentliga kolningen. Röken har nu minskat betydligt och den innehåller mest vattenånga som påstås ska ha en gynnsam effekt på lungsjuka personer.

När nu milan kommit igång så behöver den inte så mycket tillsyn. Den sjunker nu ihop för var dag så det enda man behöver göra är att klubba den ibland och se efter dragen, men i de flesta fall så har man flera milor så någon ledighet blir det inte.

Efter så där en tre veckor bör milan vara utkolad och då vidtar förberedelser för rivningen. Man går med kolkroken, ett redskap som ser ut som en lie men mycket kraftigare, runt milfoten och hackar för att ta bort om det finns okolad ved kvar. Så jämnar man kullen och tätar milan varefter den får stå och svalna ett dygn eller så. Sedan vidtar själva rivningen. Med kolkroken hugger man av milan i tre eller ibland fyra varv och med kolharka, ett slags kratta med bara fem eller sex långa pinnar, krattas kolen undan.

Det är ett mycket besvärligt arbete, hett och otroligt dammigt och hela tiden bildas det små eldhärdar som måste släckas. Efter varje varv eller brott bäres kolen ut i en eller för säkerhets skull två högar.

Man använder då så kallade kolfat, en cirka en meter bred bår med handtag på sidorna och öppen fram med undersidan av ståltrådsnät, som man bär framför sig. Men kolen får inte blandas hur som helst utan man försöker i möjligaste mån skilja på större kol, mellankol och småkol. Detta inverkar i hög grad på utfallet av kolningen.

När sedan kolkörarna kommer frampå vintern med sina skrindor flätade av vidjor och tunna bräder, så lastas kolen så att så mycket som möjligt av småkolen hamnar i botten på kolvagnen.

En gnista stiger plötsligt upp ur kolbredan och avbryter mina tankar. Jag tar hinken med vatten och hittar en liten pyrande eld som jag släcker. Det är gnistrande kallt så här i början på december och då kläderna blivit råa av den fuktiga stybben känns kylan ännu mer.

Jag lägger mera ved på elden och kryper ner på fällen igen. Och tankarna fortsätter att röra sig om kolning. När började kolningen på Gopshusskogen? Ja, att döma av vad gamla kolare yttrat så skulle ortsborna vara ganska främmande för detta yrke, med undantag för kolning i samband med tjärbränning som en del ägnade sig åt, troligen mest för husbehov.

Det var efter den stora skogsbranden 1888 som kolningen tog fart. Resterna efter det som elden sparat måste tas tillvara för att ge plats för ny skog. Från Södra Dalarna kom då en hel del yrkeskunniga kolare mest yngre män varav många så småningom genom gifte blev bofasta i bygden. Det blev mycket arbete åt både kolare och ortsbor med kolvedshuggning och körning inte minst kolkörning på vintern.

Innan järnvägen till Älvdalen blev färdig kördes kolen till Långlet där de lastades på pråmar för vidare färd över Siljan till olika järnbruk.

Efter järnvägens tillkomst år 1900 kördes kolen till stationer där det fanns kolbryggor varifrån kolen stjälptes direkt i vagnar. I Gopshus fanns också en liten timmerkoja för en kolmottagare, som hade till uppgift att mäta kolskrindorna och hålla reda på vad var och en av körarna hade lämnat.

Mathållningen i kolarkojan var förstås av det enklare slaget. Det var vanligt med potatis och sill eller korv till frukost, kolbulle till middag, ett slags tjock pannkaka av en smet av vatten och salt och vetemjöl som gräddades med mycket flott och som numer närmast betraktas som livsfarlig. Dessutom drack man mycket kaffe. På kvällen åt man gröt, det var det vanli­ga kvällsmålet både hemma och i kojan.

Att kolningen var ett hårt och slitsamt arbete kan väl ingen bestrida. Någon ersättning för obekväm arbetstid eller övertid var det aldrig tal om. Förtjänsten var väl heller inte mer än att den räckte att leva på under den tid man hade arbete. Kolningen medförde också stora risker vilket bevisas av de olyckor som inträffat där kolare ramlat ner i milan och skadats eller omkommit. Jag råkade själv ut för ett tillbud en gång i Myckelberg.

Far och min svåger Teodor var på väg till kojan för att äta och jag gjorde en omväg för att se till en mila. När jag kom fram till milan så var stegen på motsatta sidan och i stället för att gå runt till stegen så klättrade jag uppför milsidan, den hade kolat ett bra tag så den var inte så brant. Men klubban låg ju också vid stegen som brukligt var och när jag skulle gå över kullen och hämta den så sjönk jag plötsligt rätt ner i milan till midjehöjd. Fötterna satt fast men jag fick loss en till slut, den andra foten lossnade också men stöveln satt fast. Jag tog mig kvickt upp på kanten innan röken blev för svår och tog omedelbart itu med att laga hålet.

Det fanns ved och granris i reserv så det var bara att plocka i och skotta över stybbe. Sen fick jag gå i den våta nysnön i strumplästen till kojan, men som tur var hade Teodor ett par extra stövlar med sig som jag fick ta.

Det här är alltså vår sista mila, far slutar med ålderns rätt och jag för att järnbruken slutar med kol och övergår till elektrisk järnframställning.

Det är många arbetstillfällen son försvinner i skogen när det blir slut med kolningen. Och slut är det också med röken från milorna i skogen som har varit en vanlig syn på höstarna. En epok i skogen är slut.

Det knarrar i snön, far kommer för att ta över vakten, vi växlar några ord och sen går jag ner till kojan. Där är det varmt och gott, jag tar en skvätt kaffe och lägger mig sen på min gransrisbädd men den känns så skön som om det vore finaste ejderdun."

 

Kolgården i Fornby under 2:a världskriget 1939 - 1945.

Kolgården i Fornby under 2:a världskriget 1939 - 1945. Kolmila av ribbved från sågen i Gopshus under inresning. Till vänster på bilden ses kolarkojan och till höger röken från en mila som är under utkolning. Kolare var Olof Lindgren. Foto: Inga Leffler.

Kolning i Fornby omkring 1940

Kolning i Fornby omkring 1940. Kortet visar en nedkolad mila av skorstenstyp. Skorstenen reser sig i höger bildkant. Den ljusa högen är kolmilan med färdiga träkol. Personerna är oidentifierade. Foto: Inga Leffler.

Nästa kapitel: Den stora skogsbranden 1888

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-04

e