Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Kogatan och byvägarna förr i tiden

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

För hundratalet år sedan började byvägen i söder vid en grind över vägen i Fornby. Sedan gick den genom hela den dåtida bybebyggelsen till en grind över vägen mot Oxberg bortom Moréns gård, ännu tidigare stod grinden mitt mellan Gopshus och Oxberg, där rågången mellan byarna passerade vägen.

Bild på kogatan genom Gopshus

Korna på väg till skogen en vacker sommarmorgon. Byvägens dåliga beskaffenhet avslöjas på kortet.

Så länge byvägen användes som kogata, var den kantad av gärdesgårdar på ömse sidor. Själva vägbanan var delvis spårig, på andra ställen var den stenig och grusig och om sommaren nedsmutsad med djurspillning.

Korna på väg till skogsbetet i arla morgonstund. Kvinnorna är Linnea Ljudén och Lovisa Morén framför Carl-Erik Ljudéns gård. Omkr. 1930. På gårdsplanen står Teodor Ljudén med sin häst.

Mycket långt tillbaka var byvägen även tillhåll för byns svin som gick fritt omkring och bökade. Gärdesgårdarna gjordes också vid den här tiden mycket täta för att hindra grisarna från att komma på sidan om vägen.

Mitt för gården Bond var det en stor dygrop i vägen, där svinen låg och vältrade sig. Även nedanför Olpers fanns det ett mycket dåligt vägavsnitt, där det inte var helt ovanligt att hästar med åkdonen körde fast.

Anna Karlström, dottern Edit och Selma Andersson kommer med sina djur. Gården Bond t.v. och t.h. ligger gården Flint.

Mellan Hålls och Båkkgard, mitt för Lok, var det där vägen gick fram en ravin eller slänt. För att eliminera rasrisken, när svackan fylldes ut, måste på bäcksidan en vägg av trä timras upp. Denna finns ännu kvar, om än mer eller mindre gömd.

Under hand avkortades själva byvägen eller kogatan. När järnvägen var klar år 1900 togs kogatan från Stenis till Fornby bort. På båda sidor om järnvägen sattes det upp staket med grindar vid alla övergångsställen, så också över byvägen vid Stenis. Staketet längs järnvägen hindrade kreaturen från att komma ut på denna. Gärdesgården runt om byn anslöt till järnvägsstaketet både söder och norr om byn.

Gopshus byvägar har ända in i sen tid varit dåliga. Det var endast genomfartsvägen som var litet bättre, om man bortser från det steniga partiet i Kråkbåkk. I övrigt var vägarna spåriga och ofta gräsbevuxna.

Den som såg till att vägarna hölls i skick var byföreståndaren. Underhållet bestod mest i reparation av trummor och broar, men ibland behövdes även sten och grus tillföras, där vägen var för gropig eller hade för dålig bärighet.

För finansiering av byns utgifter upptogs årligen en avgift för varje reducerat kappland som respektive jordbruksfastighet stod antecknad för. Avgiftens storlek kunde variera beroende av byns beräknade utgifter för nästkommande år. Utförande av s.k. "bysarbete" fördelat på varje fastighet förekom även.

Vinterväghållningen var länge synnerligen bristfällig. Långt tillbaka ålåg det byns hästägare att vid behov ploga vägen från grinden i Fornby till rågången mellan Gopshus och Oxberg. Redskapet som stod till buds var en enkel primitiv snöplog av trä och resultatet blev naturligtvis därefter. De mindre vägarna i byn fick fastighetsägarna själva se till att de blev åtgärdade.

Efter landsvägens tillkomst bortföll snöröjningen på genomfartsvägen, men kvar fanns väghållningen på de av byns gemensamma vägar som behövde hållas farbara. Först vid mitten av 1940-talet fick man en ny och mera ändamålsenlig snöplog till hjälp.

Ett stycke in på 1950-talet började sedan byvägarna här att snöröjas med motordriven snöplog.

Här passeras gården Bogg t.h. och Maja-Stinas gård t.v. Personerna är Knagg Erik Eriksson och Kristina Ljudén.

 

Redan under första hälften av 1920-talet kunde någon bil befara vägen genom byn. Det berättas, att pojkarna vid denna tid, brukade gå efter byvägen och titta efter avtryck i vägbanan från bildäcken.

Vid 1928 års val, sägs det, körde Aminoff och Leonardsson från Mora omkring här i byn med bil för att transportera röstberättigade Gopshusbor till vallokalen i Oxberg.

På bystämma år 1928 beslutades "att gärdesgårdssträckan mellan Dalälven och järnvägen söder om Gopshus station skulle slopas". Vidare bestämdes "att gärdesgårdarna inom byn med anledning av blivande landsvägen måste avkortas så att dess södra förgrening får sin ändpunkt förlagd till landsvägen vid Lund Anders Perssons gård i stället för vad fallet nu är vid järnvägen och att dess norra förgrening skall nå fram till den blivande landsvägen vid Lund Carl Perssons gård".

Vid en annan bystämma 1929 beslutades "att fägatans ändpunkter skulle sluta vid första nuvarande grinden norr om Knagg Erik Erssons gård samt södra förgreningen vid skolgården". Med anledning av bystämmobeslutet avkortades byvägens fägatedel ytterligare. En grind sattes upp över vägen mitt för skolan och en annan omedelbart nedanför Rassolbåkk.

Byns alla grindar var naturligtvis ett hinder för de vägfarande. Det blev många grindar att öppna och stänga vid en resa genom byn. Särskilt grinden som stängde av byvägen vid skolan blev en källa till förtret för många. Därför försvann den från sin plats ibland, men återfanns alltid och kunde ånyo sättas upp.

Långt tillbaka i tiden fanns det ingen farbar väg från Rassol och upp genom Stegatubåkk. Det gick endast att köra upp till Brykt-Pers grind. Ovanför var Stegatubåkk nästan ofarbar och vägen användes endast som koväg.

De människor som skulle till Bryktbåkk tog troligen vägen genom Brykt-Persgården. Kråkbergs- och Bonäsbor som hade sina sommarvisten längst upp i Gopshus samt i Fageråsens fäbodar erbjöd sig att hjälpa till med vägförbättringen i Stegatubåkk, men ingen i byn var intresserad av vägarbetet. Trots allt förbättrades vägen där efter hand.

Den riktiga vägen upp i byn, gick vid den här tiden förbi Flint, upp genom Nissbåkk och genom gården i Hins. Hinsgubbarna tyckte inte om att man på detta sätt färdades genom gården. En av dem tog därför och rev ett hus, som stod mellan det som senare kallades snickarboden och stugan i Bogg. På detta sätt skapades en ny utfart på vägen som gick från Ste­gatubåkk och uppåt. Den nya utfarten blev emellertid aldrig särskilt populär, utan de flesta fortsatte som tidigare att korsa gården.

Alla som färdades till fots nedför eller uppför Nissbåkk, tog genvägen över Flintgården, ned förbi skolan och Lund Anders gård, över bäcken där och ut på byvägen igen vid Hållsbåkk.

År 1935 beslutades på en bystämma "att byggande av väg från Knagg Erik Erssons gård först till Enmyran och sedan Fageråsen skulle påbörjas uttalade sig stämman enhälligt."

Omkring 1940 flyttades väggrindarna åter igen. Denna gång placerades de mitt för transformatorn, så att den gamla vägen genom byn blev grindfri. Grindarna sattes bredvid varandra med endast en grindstolpe emellan. Den ena vette söderut i byn och den andra norrut.

Under 1940-talet började kreatursantalet i byn sjunka och en del slutade med sin boskapsskötsel. Gärdesgårdarna började även förfalla, inte alla ansåg att de behövde hållas i stånd.

Stängslen var genom en gärdesgårdslängd eller ett gårdrev, som det också kallades, delade så att varje jordägare hade personligt ansvar för en särskild sträcka. Gärdesgården som kantade kogatan uppvisade en provkarta på alla möjliga stilar. Därför kom det i en bystämma upp förslag att den skulle göras enhetlig.

I en paragraf på en bystämma år 1950 står det, "angående gärdesgårdarna beslöts att tills vidare ordna den provisoriskt och helt frivilligt. Kogatan skulle stängas med tråd och stolpar. Gärdesgården omkring byn skulle lagas i första hand". Vidare "beslöts att grindarna inom byn skulle breddas så att snöplogning kunde ske obehindrat".

Från en annan bystämma samma år saxas följande: "På en fråga av ordföranden angående gatustängsel med tråd bestämdes att ett sådant eventuellt skulle uppsättas om kostnaderna ej ställde sig för dyrbara".

Året därpå, 1951 flyttades sedan grindarna över kogatan ännu en gång och som det sedan skulle visa sig, en sista före borttagning. Platsen som nu blev föremål för grinduppsättning var Smissbåkk och i anslutning till gärdesgården runt om byn. Där behövdes endast en grind.

All den har grindflyttningen, inom loppet av ett par decennier, skedde troligen dels för att människorna tyckte det var besvärligt med grindöppnandet och dels for att samhället i stort förändrats och nymodigheter även nått Gopshus.

Det blev även särskilt mycket kospillning vid grindarna och flugor samt andra flygfän samlades där och detta betraktades naturligtvis av de närboende som en sanitär olägenhet. Till systemets försvar kan sägas att både gärdesgård och grindar var en nödvändighet så länge man bedrev kreatursskötsel på vis som skedde här.

Förutom grindarna över vägen fanns det även grindar in till alla sidovägar samt en del gårdar. Ibland kunde man nöja sig med s.k. led, men dessa var om möjligt ännu krångligare att öppna och stänga.

Nu har följet kommit till gården Jugås i övre delen av byn. Omkr. 1922. Pojken är Ljuder Richard Andersson och kvinnorna är Astrid Bergman och Mia Eriksson (Rassol).

År 1951 påbörjades sedan det vägbygge, som för alltid skulle omgestalta byvägen och göra att karaktären av kogata försvann.

Man utgick från allmänna landsvägen vid affären och byggde om hela sträckan upp genom byn ända till Smissbåkk. Denna vägrestaurering ingick i ett större vägprojekt.

Skogsbilväg skulle nämligen byggas till Nydalen via Fageråsens fäbodar. Vart efter som vägbygget gick framåt raserades befintliga gärdesgårdar och frågan om ett enhetligt stängsel längs byvägen eller ko­gatan behövde aldrig förverkligas.

För Mångs Olof Persson måste detta vägbygge ha känts tillfredsställande. Han hade sedan början av 1930-talet kämpat för att få en riktig väg till Fageråsens fäbodar.

Efter en del egendomliga turer under laga skiftestiden, blev vägbeståndet i byn bestämt till det nu befintliga. Där den s.k. sågvägen nu går var långt tillbaka i tiden ett dike. Någon riktig väg blev det inte förrän i modern tid.

De vägar som kallas södra och norra gärdesvägen har också alltid varit särskilt dåliga i sina bortesta delar och först under laga skiftet blivit upprustade liksom Finntäktsvägen.

Så småningom övertog kommunen väghållningen på de gemensamma vägarna i byn.

Nästa kapitel: Fäbodbruket

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

2005-12-25

e