Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Kådplockning

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Under första världskriget, omkring 1915-1916, tillkom en ny tillfällig förtjänstmöjlighet för befolkningen i bland annat dessa bygder. Tyska kåduppköpare erbjöd nämligen goda inkomster för dem som ville plocka kåda. För insamlad kåda betalades 70 á 80 öre per kg och enligt uppgift kunde man förtjäna upp till 25 á 30 kronor per dag.

Uppköpare levererade kådan till Tyskland, dit den gick per järnväg. Där bearbetades den till harts åt bryggerier och andra industrier. Därtill framställdes av kådan ett slags terpentin, ättiksyra och myrsyra. Efter ytterligare behandling erhölls t.ex. vagnsfett, maskinsmörja och trycksvärta samt bomolja.

I Gopshus var Knagg Anders Andersson uppköpare. Här gick kvinnor och barn, även män, ut i skogen för kådplockning. Teodor Ljudén, som är född 1909, har berättat att han fick följa sin mor och farmor på kådtäkt. Även Elsa Larsson (Ullås-Elsa) nu 84 år gammal minns att hon som nybliven tonåring var ute på kådplockning. Kådplockarna var utrustade med en speciell liten yxa, kådyxa, för losshuggning av kådan på trädstammarna, samt en sorts förkläde, av midjeförklädestyp, med en stor ficka i vilken kådan samlades upp. När fickan blev full tömdes kådan över i en kont eller en säck.

Kådan togs huvudsakligen i rågångar på tidigare bleckade, s.k. rågångsträd, och äldre ofälld stämplad skog. Man har berättat, att en del personer också gick ut i skogen och bleckade ytterligare träd för att få mera kåda.

Genom att ta kåda från levande träd medverkade man till att på sikt förstöra skogen. När barken huggits bort och veden blivit helt blottad efter kådborttagandet, uppstod rötskador på speciellt granarna. Hur mycket skog som förstördes i samband med kådplockning var det ingen som tog hänsyn till, men värdet torde ha uppgått till avsevärda belopp.

När denna våldföring på växande skog blev bekant för Skogsvårdsstyrelsen, ville denna sätta stopp för kådtäkten. I länets tidningar skrev länsjägmästaren W. Dybeck bland annat:

"Då ett träd vid tappning beräknas kunna lämna 1 kilo kåda så torde klart framgå huru många tio- och hundratals tusen träd denna höst måste blivit skadade för att åstadkomma sådana massor av kåda, att de räckt till järnvägs- och fartygslaster. Om kådtäkt för tillfället ger en stor inkomst, så gör den samtidigt stor skada på den växande skogen och borde av markägarna ej tolereras. Då vidare enligt uppgift kådplockare taga sig det orådet före att blecka träden på hösten för att få rikligt kådflöde nästa vår och därmed aldrig sinande källa av kåda, har Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län beslutat till alla skogsägare inom länet rikta en anmaning att efterse sina skogar och byalagsvis förbjuda kådtäkt vid laga ansvar. Att hoppas är även att regeringen genom att neka licens eller genom rent förbud att kata träd för kådtäkt snarast tager frågan om hand."

Efter Skogsvårdsstyrelsens agerande försämrades möjligheterna för extra förtjänst av kådtäkt avsevärt.

Nya försök gjordes dock att väcka skogsägarnas intresse för kådtäkt och i Stockholm bildades Svenska Kådinköpsaktiebolaget som på hösten 1917 hade inköpare i Övre Dalarna.

Ett avtal med Mora sockens skogsägare träffades där bland annat inköpspriset bestämdes, och i avtalet garanterade vidare bolaget att kåda endast skulle inköpas från personer som genom tillståndsbevis från respektive jordägare kunde styrka att kådan plockats på lagligt sätt. För varje kilo kåda skulle skogsägaren erhålla 10 öre och kådinsamlaren högst 50 öre.

Kådplockningen avtog emellertid i intensitet och upphörde snart nog i det närmaste helt. Dels var plockningspriset inte längre så lockande och dels gjorde Skogsvårdsstyrelsens uppträdande sitt till att många kom på andra tankar när det gällde kådtäkt.

 

Nästa kapitel: Stenplockning

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-02-03

e