Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Jordbruk och boskapsskötsel

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

Förr i tiden spelade det lilla jordbruket, som hörde till de flesta gårdarna i Gopshus, en mycket stor roll. Det var ont om arbete där man fick betalt i pengar och därför var naturahushållningen det över allt annat dominerande. Hade man "tunnbröd i härbret och potatis i källaren" så ägde man grundtryggheten försörjningsmässigt. Citatet här ovan var det vanliga talesättet när överlevnadsfrågorna kom på tal.

Så småningom förändrades emellertid situationen. I takt med industrialise­ringen fick fler och fler människor i dessa bygder lönearbete och det lilla jordbruket fick skötas på den lediga tiden.

På det viset har man kommit ifrån den dagliga kampen för "brödfödan", men kanske man i gengäld har förlorat något annat.

Nu skall det vara stordrift även i jordbruket och de små tegarna i Gopshus kan inte "bära sin man". Det innebär att allting skall skötas rationellt, som man säger, maskiner har tagit över det som tidigare var manuellt arbete, hästen har ersatts med traktorer och brukningsenheterna skall vara stora och anpassade till den moderna maskinparken.

Grödorna skall helst heller inte vara desamma som förr och djurbesättningarna, om sådana finns, skall vara högmjölkande kor och snabbväxande köttdjur.

Om man går långt tillbaka i tiden, så långt som till 1500-talet, överraskas man av det stora antalet husdjur, som man hade i varje gård i byn. Vid skatteuppbörden 1571, då Älvsborgs lösen skulle betalas, visar det sig att det fanns en änka Marith här, som hade elva kor och ungnöt samt nio får och lika många getter. Osökt frågar man sig då varifrån hon fick allt foder till dessa djur och hur hon hann bärga så mycket under begränsad tid.

Husdjursräkning från 1847

Husdjursräkning från 1847

Eftersom det inte fanns något förtjänstarbete att tillgå i de här bygderna vid denna tid, var den huvudsakliga arbetsuppgiften att förutom tillsyn och skötsel av djuren skaffa mat till dessa och familjens medlemmar. På goda grunder, tror vi oss veta, att det på varje gård fanns flera arbetsföra personer, barn då inräknade. Barnen fick tidigt börja hjälpa till, speciellt med tillsyn av djuren och kreatursvallning.

Under barmarksperioden var husdjuren till stor del självförsörjande genom skogsbete, men till hela den långa stallningsperioden måste foder införskaffas. Anskaffningen av kreatursfodret måste ske under den vegetativa perioden, som var relativt kort i förhållande till årets längd. Gårdsfolket tillvaratog allt hö och annat foder man kunde komma över. Förutom eventuella tegar omkring gården "slog" man myrar, skogsängar, vattendragens stränder och överhuvud taget alla ställen där det kunde växa ett grässtrå.

Gamla kvinnor, som ej orkade följa med på myrslåttern, snuggade gräs på eländig mark hemmavid och gjorde på så sätt en insats. Man samlade in löv och lövkärvar till vintern samt mossor och lavar som kreaturen skulle ha. Mycket av det insam­lade fodret kunde inte fraktas hem förrän på vintern, när marken var frusen och snötäckt. Ofta var foderanskaffningsplatserna också belägna så långt hemifrån att fodret måste dras på någon sorts kälke eller liknande.

Snart nog började man ta elden till hjälp när det gällde att skaffa foder. Genom att fälla skogen på ett lämpligt ställe och tända på kunde nya odlingsmarker erhållas. I askan sådde man i regel först råg innan svedjefallet övergick till att bli gräsbärande.

Slåtter i svedjebränd mark var svår. Stubbar, stenar och halvbrända stammar låg i vägen. När avfallet (bråten) efter några år halvruttnat,.bröt man upp stubbarna och tillsammans med övriga kvarliggande träddelar gjordes kasar som sedan brändes. Askan ströddes ut över slåttermarken. Det vanligaste var att svedjefallshöet hässjades, men ibland byggdes en svedjelandslada, gjord som en lövlada med glesa väggar, där höet förvarades. I båda fallen kördes det hem på vinterföre.

Flyttar man, från 1571 framåt närmare 500 år i tiden, eller till tiden för storskiftet strax före 1850-talet, finner man att djurantalet var i stort sett detsamma totalt, trots flera gårdar och mera folk. Enda markanta skillnaden var att nu hade det tillkommit hästar och svin.

Någon gång före storskiftets genomförande här, men efter det tagna beslutet om storskifte i regering och riksdag, intensifierades odlarmödorna. Inför jorddelningen gällde det att se till att man kunde uppvisa så mycket odlad areal som möjligt. Vid den här tiden fanns inga gränser eller rågångar för det enskilda ägandet och skogen var en stor allmänning. För att en nyodling skulle godkännas måste den vara skumplöjd eller flåhackad. Var det fråga om myrmark skulle denna vara torrlagd och täckdikad.

Stenbjörn, användes i odlingsarbetet

STENBJÖRN.

Redskapet användes i odlingsarbetet

Byarna låg där sedan hundratals år med gårdar och vägar samt åkrar och ängsmark inhägnade med gärdesgårdar. Men några på marken befintliga gränser mellan de olika byarna fanns inte. Den enskilt ägda marken, på vilken laga fasta erhållits, var splittrad och låg litet varstans i det för socknen gemensamma ägoväldet. Först i och med storskiftets genomförande tillkom de olika byarnas gränser, samt även gränser för den till inägojorden sedermera hörande skogsmarken.

Första åtgärden vid storskiftet var att kronan eller staten skulle avgöra om den gjorde anspråk på någon del av skogsmarken. I de gamla landskapslagarna var nämligen stadgat att "Sverige tillhör Gud och konungen". Där så var fallet att kronan gjorde anspråk, avsattes kronoparker. Fanns det än­då så mycket skogsmark kvar, att det ansågs vara mera, än vad som kunde va­ra erforderligt för de enskilda bönderna, avsattes exempelvis besparingsskogar.

Efter detta började själva skiftesarbetet med uppmätning, kartläggning och gradering samt fäbodreglering.

Uppmätning och gradering tillgick så, att varje bonde skulle på sina ägostycken sätta ut s.k. "revstickor" med ägans och ägarens namn. Härefter kom "revkarlar" med s.k. revstång och mätte upp ägans areal, vilken noterades på revstickan. Sedan kom lantmätare och gode män som satte på grad samt tog en av stickorna med sig. Den enskilde bonden fick därefter hämta den andra stickan som fick tjänstgöra som kontroll.

Innan den för byarna gemensamma marken fördelades mellan dessa avsattes områden som även i fortsättningen skulle vara gemensamma för hela socknen, sockenundantag, för olika ändamål. När de för socknen gemensamma frågorna var avklarade, vidtog delningen mellan byarna av den återstående marken.

Efter fördelningen mellan byarna följde åbodelning, dvs tilldelning till enskilda delägare inom byarna och fäbodarna av den till respektive by tilldelade inägojorden och skogsmarken. Även här avsattes först marker, som skulle vara gemensamma.

Sommaren 1847 före delningen och skiftesläggningen företogs byavis inom Mora socken en husdjursräkning, omfattande hästar, oxar, kor, får, getter och svin fördelade på ägare. Meningen var att de upprättade förteckningarna skulle ligga till grund för jordbruksenheternas utseende.

I skiftesförordningen fanns intaget att ett hemman skulle vara så stort att det kunde ge foder till en häst, tre kor, sex till sju getter och tre får eller vara i areal 60-70 snesland jord (drygt 1,5 tunnland). Ägare till jordbruksenheter, som inte fyllde dessa krav, erhöll s.k. subhemman. Det­ta innebar att ägaren till huvudlittern efter 20 år skulle ha rätt att tvångsvis inlösa sublitterns innehav.

Det visade sig snart att inte många fyllde dessa krav och med kännedom om de små möjligheter till annan försörjning som då fanns, kan man förstå vad en sådan inlösen i hela sin vidd skulle ha inneburit.

Bälter Swen Ersson motionerade i 1856 års riksdag tillsammans med ett par andra dala riksdagsmän om sub-institutets upphörande. Motionen bifölls vid påföljande riksdag.

Även efter storskiftets genomförande hade man i gårdarna foderbrist, men ägorna var nu sammanförda och lättare att bruka. Man levde också till stor del kvar i natura- och självhushållningens tidevarv. Visserligen hade gårdfarihandel och annan hemslöjdstillverkning och försäljning sedan ganska lång tid vunnit insteg, men i stort var läget detsamma som tidigare. Vad som kallades "herrarbete" hade också anammats och under den tid av året, som det inte behövdes så många människor för arbete på gården, gick en del neråt landet för annan sysselsättning.

Nu när ägorna var samlade, och varje bonde visste vad han ägde, tog nyod­lingen fart. Vid de tidigt gjorda odlingarna var det inte så noga hur ägofigurerna såg ut. Allt jordbruksarbete utfördes den tiden för hand, men när häst och hästredskap kom i bruk måste åkrarna vara utformade så att de var brukbara med dessa hjälpmedel. De tidigare uppodlade små tegarna kompletteringsodlades både till form och storlek och nya marker lades under plogen. Enligt vad som berättats var det kutym att varje år nyodla ett litet stycke.

Efter storskiftets inägodelning, avsattes Enmyren som bysamfälld odlings­mark, och i mitten av 1860-talet verkställdes sämjedelning av denna. Uppod­lingen av Enmyren, med sina 6,6 hektar odlingsmark, var troligen det största samlade odlingsprojektet i Gopshus. Den mest omtalade odlaren blev Håll Erik Persson, Spjut-Erik kallad, som ensam odlade upp en avsevärd del av ifrågavarande mark. Han var tydligen mycket arbetsduglig och flitig och ha­de ingen bestämd arbetstid. Det hände att odlingsarbetet även försiggick nattetid i månskenet och folkhumorn här, döpte med anledning av detta om månen till "Spjutsolen".

Omkring sekelskiftet begärdes delning av alla odelade undantag inom Gopshus skifteslag. Det första lantmäteri sammanträdet hölls den 18 maj 1899. Efter ett längre meningsutbyte om huruvida odlingarna och odlingsmarkerna i Enmyren borde delas beslutades att, "för undvikande av rättegång och därmed förenade kostnader," så skulle ske.

Lantmäteriarbetet fortsatte och 1906 var man färdig med delningen, men delägarna kunde inte enas om odlingsersättningen. Förrättningsmännen avgav då följande "utlåtande": "Då upplyst blivit och ej av någon delägare bestritt att odlingen blivit å ifrågavarande samfällighet, Enmyren, med övriga delägares tillåtelse verkställda, anse förrättningsmännen, med stöd av 74 § Kungl. skiftesstadgan, rättvist vore att de, som vid denna delning erhålla mindre areal odlad jord än de enligt hävdeförteckningen förut innehaft, erhålla ersättning härför med 5 kronor pr ar, vilken ersättning utbetalas av de delägare, vilka nu tilldelats större åkerareal än de enligt hävdeför­teckningen förut innehaft, vilket närmare framgår av den odlingslikvid, som kominer att upprättas. - - - -"

Det fanns flera bönder, som brutit mark i Enmyren, som nu fick avstå en del av sina odlarmödor, men Spjut-Erik blev tydligen, vid denna lantmäteriförrättning den store förloraren. Av den uppodlade areal, som han hävdade, fick han behålla endast en ringa del.

För att kunna föda det allt för stora djurbeståndet måste man även i fortsättningen idka omfattande ängs- och myrmarksslåtter samt begagna alla till­fällen till skogsbetning.

Åkrarna krävde gödsel, och man höll därför så många kreatur som möjligt. Det sägs, att man hade sådan gödselbrist, att en större eller mindre del av åkern fick besås ogödslad. Växten blev också därefter. På de torrare jordarna kunde man inte så mera än högst två år utan gödsel. På de tyngre jordarna däremot var man inte så noga med gödseln. Emellertid försökte man alltid att gödsla åkrarna växelvis. Framförallt ville man gödsla litet på den åker som skulle läggas igen. Höet växte i flera år då.

Gödselspridning

Gödselspridning i början av 1920-talet. Anders och Anna Karlström med dottern Anna stående på vagnen.

Att samla vinterfodret var fortfarande en ytterst arbetskrävande process. Slåtterängarnas och de fåtaliga vallarnas (lindornas) avkastning var normalt förbehållen hästen, i de gårdar där man hade sådan. Korna och småkreaturen fick nöja sig med sekunda foder, myrhö, löv och ibland lav. Det uppges att också hästgödsel kokats, eller överhällts med kokande vatten, och getts åt korna. Omsider blev nog halmen i fråga om kvantitet det viktigaste kreatursfodret. Man lagade även till brädsel, något som här kallades "bräsbytta". Man varvade hackad halm och mjöl, även något salt, i ett träämbar och slog hett vatten över. Vattnet kokades i ladugårdens öppna spis som var obligatorisk här.

När man slog myrhöet, måste man många gånger ligga över natten på slåtterstället, kanske till och med flera nätter. Efter avmejningen och hopräfsningen måste höet sättas upp i s.k. vinterhässjor, som var breda vid basen och smalnade av uppåt. Man kunde även ha enkla lador på slåtterplatsen. Höet kördes sedan vintertid hem med häst eller på skidkälke. Ibland, om vintern var snörik, kunde hemforslingen vara förenad med verkligt stora strapatser. Ängsslåtter sysslade man med ända in på 1940-talet, medan myrmarksslåttern slutade helt några decennier tidigare, i början av 1900-talet.

Några myrar, som slogs på detta sätt var Gopalängen, myrarna, omkring överläden, myrarna på Kråkbergsskogen från Fageråsen och bortåt samt omkring Kräggån.

Löv till foder togs allmänt här ända in till 1920-1950 talet. Man skattade sälg, asp, al, rönn, vide och björk genom att repa av löv med handen. Lövet torkades på marken, under tak eller på hässja. Viktigare var emellertid lövtäkterna, då man i augusti-september skar eller ibland bröt av kvistar, som bands till kärvar. Avsevärda kvantiteter behövdes som foder till getter och får över vintern.

Det berättas att mosstäkt, eller rättare lavtäkt, i en del fall idkats här ända in på 1900-talet. Bärgningen skedde hösttid, helst fuktiga dagar, då laven inte smulades sönder så lätt. Den plockades med händerna eller drogs ihop med en harka. Laven stackades eller lades upp i en korgliknande anordning, byggd av stänger som slogs ned i marken. Då "korgen" frusit på förvintern kunde den lätt läggas på en kälke och fraktas hem.

Höslåtter

Höslåtter omkring år 1923. Fr.v. Verner Karlsson, hans fader Lund Carl Persson och moder Majt, Ljuder Karin Andersson med sonen Richard och make Ljuder Anders.

Säd måste i många gårdar regelbundet tillföras utifrån. Ofta tog man säd i utbyte mot slöjdprodukter, exempelvis vävskedar, eller som arbetslön under färderna utanför hembygden. Den drogs hem på kälke eller kördes med häst på vinterföret. Praktiskt taget all öppen jord användes för brödsäd. Man sådde något litet råg och korn till mjöl for gröt och bakning, kornhalmen användes till stoppning i sängarnas madrasser. Havre såddes huvudsakligen till djurfoder. Vallodling (höodling) i någon större omfattning hade man inte råd med på de små odlingarna. Litet odlad jord för potatis och eventuellt rovor måste också avsättas. Lin odlades kanhända av någon, men humle hade man i varje gård.

Skogsbetningen organiserades på olika sätt. Denna kunde ske hemmavid eller i fäbodarna, som varit i bruk här åtminstone sedan 1600-talet. Skogsbetningen om sommaren hemmavid har i Gopshus varit mera utpräglad än i andra byar. Fäbodbrukets nedgång började här tidigare än i andra byar. Redan ef­ter ett par, tre decennier in på 1900-talet var det endast tre gårdar i byn som med sina kreatur var i Fageråsens fäbodställe, som var det enda i bruk varande.

Vad kreatursskötseln beträffar har Gopshus fungerat som en fäbod med "kogata" och sommarladugårdar utefter denna ända in till mitten av detta sekel. Sommarfähus hade förresten endast gårdar som låg litet på sidan om byvägen och det var ett femtontal. Några sommarladugårdar fanns förresten redan före storskiftestiden omkring 1850.

Sommarladugårdarna var enkla, låga timmerbyggnader med spåntak. Endast det nödvändigaste fanns, ett litet fönster och en gödselglugg vid bortre gavel­väggen, samt enkel båsinredning och gödselränna. I övrigt var det jordgolv. Vid främre gaveln, där dörren fanns, var taket något utdraget till ett litet uterum. Där förvarades torvströ som användes till strö samt möjligen något hö. Till sommarladugårdarna bar man vid behov vatten från bäcken el­ler något lämpligt dike. För övrigt skedde där endast absolut nödvändig utfodring.

En olikhet gent emot andra byar i samma situation som Gopshus, var att man här placerade sommarladugårdarna vid byvägen (kogatan) i anslutning till gården. Detta, kunde här ske därför att byvägen genom hela byn var kantad av gärdesgård. I andra byar placerades sommarfähusen samlade i byns utkanter i anslutning till djurens naturliga betesvägar. Sommarladugårdarna försvann efter hand och de sista lades ned under 1930-talet.

För att spara på den knappa fodermängden brukade man även periodvis under sommaren släppa hästarna på skogsbete. Likaså fick getter och får under barmarksperioden själva skaffa sig mat.

Skogsbetessäsongen började, enligt de gamla, när blåbärsriset började få blad, troligen någon gång i maj månad. Det var viktigt, att djuren fick komma ut från den i många, fall mörka och trånga ladugården tidigt på försommaren. Det första gröna gräset var även hälsosamt för djuren.

Innan skogsbetningen kunde börja var det en hel del saker, som skulle åtgärdas. Gärdesgårdarna, dels runt om byn och dels efter "kogatan", skulle ses över och vid behov repareras. Även inhägnaderna omkring utägorna skulle inspekteras. Vidare skulle djurens klövar besiktigas och eventuellt ansas. Det kunde hända, att dessa under stallningsperioden, hade vuxit ut så att de var till besvär under skogsgången. I så fall måste klövarna kortas av och det gjordes med en sorts kniv eller järn som var vasst slipat. Till hjälp hade man en klubba, med vilken man slog på kniven eller järnet

En av korna, oftast den äldsta, men annars den mest pålitliga, utrustades med skälla innan de släpptes ut i skogen på bete. Denna åtgärd kunde ha åt­minstone två orsaker. Dels ville man, om korna dröjde kvar i skogen, så att man måste leta efter dem, kunna höra var de befann sig, och dels skulle skällkon vara en ledare för gårdens kreatur. Hade man smådjur och kalvar med på bete, utrustades även dessa med skällor. Smådjuren hade lätt för att komma på villovägar.

Kor, ungdjur och kalvar samt getter släpptes på morgonen efter mjölkningen ut i skogen och kom i regel självmant hem på eftermiddagen eller kvällen, när det åter var dags för mjölkning. På eftersommaren kunde det någon gång, under svampperioden, hända att en eller annan ko dröjde sig kvar i skogen så länge, att mörkret föll och övernattning ute i det fria, blev det alternativ som kon valde.

Varje morgon under skogsbetestiden drog en lång rad kvinnor och djur efter "kogatan" upp genom byn, tills man kom utanför gärdesgården som omgärdade byn. Där lämnades kreaturen som själva fick söka sig till betesmarkerna. Kvinnorna återvände ner i byn igen till de andra dagliga, sysslorna, men under vägen hann de samtala med varandra om bygemensamma saker samt egna problem och glädjeämnen. Det uppstod en viss social kontakt på det viset, vilken numera är borta.

Efter vårbrukets avslutning och före slåttertiden, inföll en period på några veckor, när hästarna inte behövde användas. Då brukade ägarna släppa dem på skogsbete. Vissa år kunde det till och med hända att hästarna fick gå lösa på skogen i två perioder. Hästägarna i Gopshus brukade släppa sina djur vid Fageråsens, N.Garbergs eller Risåsens fäbodar, där de blandade sig med hästar från andra byar. Ibland kunde 50-100 hästar samlas på ett ställe. Hästarna var försedda med skällor och ägarnas namn var ingraverade i dessa. I en del fall hade ägaren även klippt eller bränt in igenkänningstecken på hästens länd. Skällor användes för att ägarna skulle hitta hästarna, när de någon gång skulle kontrollera hovbeslag och när hästarna skulle hämtas hem.

Fårägarna brukade på försommaren föra ut sina djur på skogsbete ganska långt hemifrån. Ibland hände det även att fåren lämnades till någon som åtog sig att under sommaren valla stora hjordar i fjälltrakterna. Varje fårägare märkte sina djur genom klipp i öronen och varje ägare hade ett märke som var specifikt för hans får. Denna märkning var en nödvändighet för att kunna känna igen sin hjord, när den skulle samlas in och tas hem på hösten. Det har berättats, att en del får då kunde vara alldeles förvildade. Efter hemtagningen, vilken skedde gemensamt, sorterades djuren på olika ägare i något hus i byn. Omkring 1930 avslutades fårepoken i Gopshus.

De tekniska uppfinningar, som gjordes under 1800-talet, skulle så småningom, komma att helt förändra situationen inom jordbruket. Fram till 1800-talets början hade förändringarna varit små. Såväl handredskapen som körredskapen hade efter hand förbättrats, men några större förändringar av brukningsme­toder hade därigenom inte åstadkommits.

De första årtiondena på detta sekel nydanades jordbruket här med effektiva­re redskap, bättre växtsorter och handelsgödsel. Gamla hemgjorda redskap ersattes med modernare, gamla primitiva plogar byttes mot nya med bättre prestanda och funktioner och de gamla träharvarna utbyttes mot fjäderharvar av järn. Den manuella sådden, som här många gånger utfördes av kvinnor, ersattes av hästdragen såningsmaskin och slåttermaskinen ersatte lieorv och lie. Växelbruk och konstgödning på åkrarna gjorde att det växte bättre.

Även kalkning av jorden tog fart och varje höst kom en järnvägsvagn med kalk till Gopshus järnvägsstation, där kalken fördelades mellan byns bön­der. Det påstås att denna jordförbättring med åtföljande större grödor åtminstone delvis var orsak till fäbodlivets tillbakagång.

Att all denna utveckling inom jordbruket tog relativt lång tid här i Gopshus, beror till stor del på, att det rådde brist på pengar. Det var ännu endast i stort sett de som reste omkring och bedrev någon sorts handel, som disponerade så mycket kontanter, som behövdes för inköp av moderna jordbruksredskap och maskiner.

Skogen, som hörde till varje gård med jordbruk, hade ännu inte fått något större ekonomiskt värde. Till detta kan läggas att skogen, som försålts på 50-årskontrakt, omfattande cirka 1.000 hektar, inte var disponibel för ägarna förrän efter 1915. Den var då också dimensionsavverkad. År 1888 hade även en stor skogsbrand delvis gått fram över bybornas skogsmarker och förintat allt som kom i dess väg.

Det var arbetshästen, som gjorde att maskinerna inom jordbruket kunde komma till användning. Dessa maskiner måste framföras med en viss hastighet om dem skulle fungera och det var endast hästen som klarade av det.

De första hästarna som användes här var små men dragvilliga och sega finnhästar. Dessa avlöstes sedan av vad som kallades norskhästar, vilka som namnet anger, kom från Norge. Det berättas, att personer härifrån, som var i Norge för lieförsäljning, för inkomsterna köpte hästar, som de förde med sig hem. Genom ett metodiskt avelsarbete fick man fram större, tyngre och starkare hästar, vilket var vad som behövdes i det jord- och skogsbruk som var förestående. Här har hästar av den nordsvenska rasen varit dominerande, men även hästar som var en korsning mellan nordsvensk och ardenner har förekommit.

Långt ifrån alla gårdar i byn hade häst. Dels var en häst så dyr i inköp, att många inte hade råd att köpa en, dels hade man inte så mycket åkermark att fodret skulle räcka till både kor och häst. Därför fick hästägarna ställa upp och hjälpa dem som saknade dragare. Någon egen uppfödning av hästar har inte förekommit här. Den enda gård där man veterligt haft föl är Olpersgården.

I nästan samtliga gårdar i byn däremot hade man kor. Dessa har genom tiderna varit av fjällras. Fjällkorna var i regel småvuxna och hade inte så sto­ra anspråk på foderkvalitet och var den enda koras, som kunde tillgodogöra sig det magra skogsbetet. Man har i något fall försökt med annan sorts kor, men erfarenheterna under skogsbetestiden har inte varit så goda. Fjällkor mjölkade inte så mycket, men hade i gengäld hög fetthalt i mjölken, vilket betydde en del när man skulle göra smör.

För betäckning av korna, var man under långa perioder, då man saknade avelstjur i Gopshus, hänvisad till att gå med kon till Oxberg, där det fanns tjur att tillgå. En sådan resa tog flera timmar i anspråk.

Mjölkhanteringen var en arbetskrävande procedur. Här har all mjölkning genom tiderna skett för hand och som så mycket annat varit ett kvinnoarbete. Det är påfallande hur mycket av sysslorna inom jordbruk och boskapsskötsel som utförts av kvinnorna i byn. Männen var ofta sysselsatta med att försöka skaffa kontanter för gårdens behov.

Ända till långt in på detta århundrade användes mjölk och smör endast till husbehov. Det var ofta också mycket människor i gårdarna, ända till tre eller fyra generationer, varför behovet av mjölkprodukter var stort. Det fanns kanske också någon gård i byn, där man saknade kor och fick köpa den mjölk man behövde av någon granne. Även folk bortifrån, som var här på tillfälligt arbete, köpte mjölk och smör för sitt behov i gårdarna. Det var den enda mjölkmängd som gick ut från bondgårdarna i byn.

Smöret blev så småningom en bytesvara för jordbrukaren. Mot smör bytte man i handelsboden till sig vad vi i dag kallar för baslivsmedel såsom mjöl, gryn, socker och salt m. m.

Innan det fanns separator i gårdarna slog man upp mjölken i låga vida kärl, först av trä men senare emaljerade sådana, där den fick stå ett dygn medan grädden skiljde sig från den övriga mjölken. Sedan skummade man av denna antingen med handen eller med en slev till exempel.

Omkring 1915 kom den första separatorn till byn. Den drogs för hand. I den fanns en roterande kula, som genom stor utväxling uppnådde en otrolig has­tighet. Med centrifugalkraftens hjälp delades så grädde och skummjölk. Den grädde som erhölls vid den dagliga separeringen av mjölk på gårdarna sparades tills en viss mängd erhållits, varefter smörberedningen tog vid.

Smörkärnan är ett uråldrigt redskap och har haft flera konstruktioner. Den äldsta, som vi minns, är den gamla stavkärnan av trä, som numera används till att förvara paraplyer i. Den gamla träkärnan ersattes sedermera av den mekaniska kärnan, som likt separatorn drogs för hand. Den första mekaniska smörkärnan kom troligen till byn ungefär samtidigt som separatorn, eller omkring 1915-1920. Det tog dock ganska lång tid innan den mekaniska kärnan blev allmänt använd, om den ens hann bli det någon gång.

Det var inte endast smör som gjordes av den mjölk man fick från korna. Även ost och messmör tillverkades hemma i byn och var inte endast förbehål­let fäbodvistelsen. Man tillredde också något här som dialektalt benämndes "stjyr". Detta var en sorts långmjölk eller fil. Vid tillverkningen var det mycket noga med mjölkkvaliteten, sägs det. "Stjyret" var sedan så känsligt att ett enda åskväder förstörde det. Inträffade en sådan incident, gjorde man nytt genom att först lägga ett blad av tätörten i ett kaffefat med vanlig färsk mjölk. Efter en tid, kanske fjorton dagar, var det klart att an­vända tillsammans med färsk mjölk för tillredning av nytt "stjyr". Ett enklare och framförallt snabbare sätt för iordningställande av denna mjölkrätt var, att av någon granne få en sked redan klart "stjyr" och blanda det med mjölk av god kvalitet.

Det berättas, att en kvinna från Gopshus, som emigrerat till Amerika längtade efter "stjyr" och bad någon här hemma att skicka över litet, så hon kunde göra sådant. Man tog då och dränkte in en tyglapp av linne med "stjyr" och skickade över den i ett brev. Efter framkomsten var det bara ett lägga den torra tyglappen i mjölk så fick hon det efterlängtade.

En annan sak, som gjordes av mjölk, var något som kallades "småost". Den tillreddes av skummjölk som kokades upp i en gryta eller kastrull. Därefter tillsattes ostlöpe. "Småost" var lättlagad och liknade dagens keso. Det blev aldrig någon riktig ost, utan östes upp i skål eller tallrik för direkt konsumtion.

En tredje egendomlig företeelse var "glutter". Det påstods som dryck vara gott och läskande, särskilt sommartid när det var varmt. "Glutter" fick man av vanlig mjölk som man låtit surna. I det här stadiet hade mjölken sönderdelat sig i dels klumpar och dels en vattnig del.

Slåttern utfördes här ganska länge enligt hävdvunna principer. Sålunda dröjde det till långt in på 1930-talet, innan hässjning med högaffel blev allmänt vedertagen. Man hässjade på gammalt maner genom, att med räfsan först lägga höstråna tillrätta i en fint formad "kämba", innan man lade upp höet i hässjan. Vidare överfors hela åkern med räfsan även sedan hästdragen släpräfsa börjat användas i en del gårdar.

Räfsningen var ett typiskt kvinnoarbete och det gällde att ta tillvara vartenda höstrå. När inkörningen av det torkade höet sedan skedde, var det också lika noga att inget höstrå blev kvar vare sig på marken eller på hässjevirket. Vid inkörningen använde man vanlig fyrhjulig vagn (trilla) med en smal flake, på ömse sidor försedd med utåtlutande grindar. För att inte höet skulle ramla av på de knaggliga åkervägarna, använde man bindstock, som lades längs efter mitt uppe på lasset och fästes både fram och bak med rep. Låsningen av bindstocken baktill var för en oinvigd en mycket omständig och originell procedur.

Allt höet kördes heller inte alltid hem med en gång. Man använde sig av mellanlagring i mindre hölador, som fanns överallt ute på åkrar och ängar. Detta gjordes som en säkerhetsåtgärd vid eldfara. Man räknade med, att om det brann på ett ställe, så hade man i alla fall troligen flera höpartier kvar.

Som ytterligare belägg för hur viktig varje liten hötapp var, visar auktionsprotokollen från försåld vägslåtter. Ända till in på 1930-talet för­såldes gräset, som växte på och omkring byns gemensamma vägar, vid en årlig auktion förrättad av byföreståndaren. Det gick så till, att byföreståndaren tillsammans med hugade spekulanter, gick från väg till väg, inspekterade gräsväxten och auktionerade bort den på rot. Inkomsten gick se­dan till bykassan för bestridande av byns gemensamma utgifter. Ett exempel på resultatet av ett års vägslåtter visas här nedan. Trots allt detta foderinsamlande har man genom tiderna varit hänvisad till. att vintertid köpa tillskottsfoder utifrån.

Auktionsprotokoll på vägslåtter år 1911

AUKTIONSPROTOKOLL på vägslåtter år 1911

Sädesskördens bärgning skedde här, kanske ända in på 1940-talet i många fall, efter gamla vedertagna metoder. Mannen skar med lie av säden, medan kvinnan, en eller två, gick bakom och tog upp samt band denna för hand till kärvar. Sedan sattes den för torkning upp mestadels på snesar, i en del fall i hässjor. Inkörningen i tröskladan skedde därefter på samma sätt som när det var frågan om hö. Den första rationaliseringen av skördearbetet här var tillkomsten av självavläggaren. Den bestod av en tillsats som fästes på en vanlig slåttermaskin och gjorde det möjligt att lägga den avskurna säden i hög. Där fick sedan upptagaren stå och binda kärvar för hand.

Parti av Gopshus med sädesskylar

Parti av Gopshus med sädesskylar i förgrunden.

Då tröskning med slaga upphörde under senare hälften av 1800-talet, började fabriksgjorda tröskverk komma till användning. Det var små stifttröskverk i olika storlekar. De mindre verken drogs för hand med vev. Det var en vev på vardera sidan om verket och en man vid vardera veven.

De större verken med samma konstruktion kördes med hästar, en s.k. körvandring med dragbom, här kallad hästvandring. Körvandringen bestod av ett stort kugghjul på ett stativ, på vilket dragbommen hade fäste. Från det stora kugghjulet överfördes dragkraften genom en axel till tröskverket. Axeln var av trä, men tillverkades senare även av stål. I Gopshus hade man körvandring i gårdarna Ves, Gertru eller Djos, Bryktbåkk och Grund. På dessa häst- eller körvandringar kunde även kastmaskin för sädesrensning tillkopplas. I Gopshus användes även vattenkraften för att driva dessa stifttröskverk.

Något, eller några decennier in på 1900-talet kom nya tröskverk till dessa bygder. De var först avsedda för ångkraft, men ersattes senare av råoljemotorer och annan drivkraft. De som hade tillgång till vattenkraft fortsatte ända fram till 1930-talet att använda denna, men andra började anlita tröskverk drivna av fotogen- eller råoljemotorer.

När elektriciteten, efter ett antal år, var så utbyggd här, att den kunde användas till att genom elektriska motorer driva dessa tröskverk, blev det allt vanligare att övergå till denna.

Det första moderna tröskverket som ägdes av Gopshusbor, anskaffades troligen 1928, då åtta personer i byn enades om att köpa ett begagnat sådant i Bonäs för 160 kronor. Någon egen elektrisk motor hade man tyvärr inte den första tiden, utan en sådan fick lånas ifrån Östnor.

Det var inte alltid, som den tröskade säden var tillräckligt torr för att kunna malas. Därför hade man i byarna torkstugor, så även i Gopshus, där man hade flera sådana. En torkstuga saknade fönster och rökutsläpp i taket, men hade dörr och ett antal små öppningar, gluggar, i väggarna. Mitt på golvet fanns en eldstad, en härd, och runt om utefter väggarna fanns lavar, en sorts hyllor, där man bredde ut den säd som skulle torkas.

Den äldsta kvarnen, som vi känner till, är den vanliga handkvarnen, som användes innan skvaltkvarnarna eller bäckkvarnarna vid de mindre vattendragen kom i bruk. Det finns dokumenterat, att det redan på 1600-talet fanns s.k. strömqyarnar i bruk i Gopalån. De, eller andra kvarnar, var sedan i bruk här till några decennier in på detta århundrade.

Tiden för malningen i dessa kvarnar bestämdes av vattentillgången. Man malde dels under höstflödet på senhösten, så att man fyllde sitt behov av mjöl för vintern, dels under vårflödet, så att man redde sig under sommaren. Fördelningen av malningstiderna mellan delägarna i kvarnen skedde med hänsyn till de prestationer, var och en utfört vid kvarnens tillkomst. Här gällde ofta också den gamla regeln, att den som först kom till kvarnen, fick först mala.

När malningen upphörde här hemma, i de små kvarnarna, började man resa till kvarnen i Hemus. Ibland for man även till Säs och någon har även åkt till en kvarn i Dysberg för att mala.

En malningsresa med häst till kvarnen i Hemus måste påbörjas mitt i natten, för att man skulle vara framme helst före klockan sju på morgonen. Resan tog fyra timmar. En kvarnresenär fick ofta ta med någon säck eller påse med säd från sådana som själva saknade häst och möjlighet att ta sig dit. Det påstås, att man en tid även skickade säd för malning med tåget, och så små­ningom efter landsvägens tillkomst, började bil anlitas för kvarn- och malningsresor.

Självbindare förspänd framför två hästar

Det är skördetid och bilden visar en med två hästar förspänd självbindare. Körsven är Henry Lund och åkern är belägen nedanför gården Ves.

Potatis har odlats av samtliga hushåll i byn. Även de som inte ägde jord själva hade ett potatisland. Potatisen var mycket viktig och särskilt under självhushållningens tid, var den grunden för all mathållning. I tunnbröd, som hörde till basfödan här, har den varit en av huvudingredienserna. Ofta odlades en särskild sorts potatis, som var speciellt lämplig för tunnbrödsbakningen. Den skulle vara mjölig och torr, så att det inte gick åt så mycket mjöl i tunnbrödsdegen.

Ifrån en del gårdar berättas, att man haft två potatisland, och dessa var placerade på olika ställen med olika jordmån och klimat. Slog potatisskörden fel på en av åkrarna, blev den kanske bra på den andra. Det belyser vilken vikt man tillmätte potatisen.

Potatisupptagning

Potatisupptagning. Fr.v. Anna Karlström, dottern Anna och maken Anders

En annan arbetskrävande företeelse, som äger starkt samband med jordbruk och boskapsskötsel är torvströtäkt. Sådan har bedrivits så långt tillbaka man minns. Vid storskiftesförrättningen avsattes myr- och dytag för byns gemensamma behov, men torvströ har även tagits på myrar med torv av lämplig beskaffenhet på de enskilt ägda skogsskiftena. Tre mycket viktiga och kända torvströmyrar är Åsmyren, Fagerbäck och Boggmyren.

Torvströtäkt kunde ske enligt flera metoder. Dels kunde man genom harvning eller räfsning av ett tunt torvlager direkt på myren finfördela och torka torven samt lagra denna i en enkel lada för hemkörning på vintern. Dels kunde man också skära upp torven i lämpliga stycken och sätta upp den till förtorkning på en sorts hässja på platsen och hemkörning vintertid.

Den vanligaste metoden, åtminstone på senare tid, var att man hackade eller grävde upp torven, lade den i en hög och körde hem den på vintern. I de båda sista fallen fick man på våren, hemma på gården eller torvströhacken, sönderdela torven och torka den. Långt tillbaka skedde finfördelningen med hackjärn, men senare gjordes gamla stifttröskar om till torvströrivare. Dessa drevs med elektrisk kraft. Torkningen kunde bli en utdragen historia, men före midsommaren skulle den vara klar.

Eftersom det fanns gott om djur på gårdarna förr i tiden och flera föddes, måste en del i sinom tid avlivas. Alla sorters djur slaktades hemma. Ofta skedde det i någon bod eller lada på gården. Grisarna avlivades ute på gården, för de skulle skållas med hjälp av hett vatten och var ganska söligt. Långt tillbaka, innan skjutvapen blev allmänt, avlivades större djur genom hugg med yxa och de mindre genom slag med denna. Stickning med kniv och blodavtappning var även en ofta använd metod.

Förr i tiden, och ända till långt in på 1900-talet, användes här allting från ett slaktat djur i hemmet. Man tillvaratog inte endast köttet, utan även blod, inälvor och till och med klövar. Hudarna bereddes och av dessa hemtillverkades skor och andra klädespersedlar. Hemslakt har fortsatt här hela tiden, särskilt då när det gällt kalvar och grisar. Kalvarna har i regel slaktats endast några veckor gamla. De uppföddes med mjölk och den be­hövdes för annat ändamål.

Redan efter något decennium in på detta århundrade, började djurhandlare eller uppköpare uppträda som köpare av levande djur som skulle slaktas. Denna handel har sedan fortsatt ända tills slakteriföreningen kom in i bilden på senare tid.

På 1930-talet började förtjänstmöjligheterna öka, men ännu hade inte jordbruket i Gopshus haft känning av detta. Lönearbetet var säsongsbetonat och inkräktade inte på jordbruket. Det var mest skogsarbete, som stod till buds här, och det var i stort sett bundet till vinterhalvåret. Kombinationen jordbruk och skogsarbete fungerade utmärkt.

Under 1940 och 1950-talen kom sedan nästa utvecklingsfas inom jordbruket hit. Med självbindarens inträde i skördearbetet upphörde den manuella bindningen av sädeskärvar.

Potatisupptagningen blev maskinell och bort kom den dryga och tidsödande upptagningen för hand med potatishacka.

Mjölkhanteringen genomgick en stor förändring, när mejeriet började ta hand om mjölken, och jordbrukstraktorn började så smått ersätta hästen.

Den första av de två mjölkmaskinerna som funnits i Gopshus installerades omkring 1940 hos Många Olof Persson i gården Bryktbåkk.

I början av 1940-talet fick Lund Evald Andersson sin "epa-traktor", som var den första motorförsedda dragaren i byn. Med denna kunde hästen ersättas i flera arbetsmoment, men till en början fanns det endast tillgång till hästredskap, på vilka man ändrade draganordningen, så att den passade traktor. Så småningom ersattes denna "epatraktor" av en riktig jordbrukstraktor och denna har sedan följts av flera. Efter ytterligare ett antal år byttes självbindaren ut mot skördetröskan. I och med detta, försvann även det traditionella tröskningsarbetet.

Under den här tiden började även skogsbruket genomgå förändring till att bli åretruntarbete. En del hästägare, som under barmarksperioden, traditionellt sysslat med jordbruksarbete, engagerade sig mer och mer i skogskörning. För de jordbruksarbeten, som måste utföras, lejde de någon med jordbrukstraktor.

På 1960-talet var det sedan skogstraktorns tur att ta över mycket av hästens arbete även i skogen. Detta hade till följd, att hästantalet undan för undan minskade i byn. Samtidigt som hjälpmedlen i jordbruket blev flera och bättre, började man i en del gårdar lägga ned sin verksamhet. Den äldre generationen, som bedrev jordbruk, orkade kanske inte hålla på längre, och de yngre hade skaffat sig heltidsarbete i andra näringar. De kanske inte ens bodde kvar i byn. I andra gårdar bedrevs jordbruket på fritiden jämsides med annan sysselsättning och i några pågick arbetet oförtrutet.

Under den tid som gått efter storskiftet strax före 1850-talet och fram till laga skiftets genomförande från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet, har fastigheterna genom upprepade sämje- och arvsskiftesdelningar styckats sönder och gjorts nästan obrukbara med moderna metoder. Nu, när ägorna åter samlats i så brukbara enheter som möjligt, har jordbruk och boskapsskötsel lagts ned. I dag finns inga kreatur kvar i ladugårdarna i byn och i en del fall har dessa gjorts om för andra ändamål.

Som kontrast till allt detta, har ett stort modernt hönseri vuxit upp här och bär vittnesbörd om att ännu är inte allting som har anknytning till jordbruket förbi.

Nästa kapitel: Löshästar på skogen

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

2005-12-28

e