Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Hemslöjd och hantverk i Gopshus

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Utöver gårdfarihandel, vävskedstillverkning och försäljning samt hårkullor och hårarbeten, som var för sig beskrivs mera noggrant, därför att dessa aktiviteter var de dominerande i Gopshus, har även andra verksamheter förekommit.

Sålunda har vävning till avsalu utförts av kvinnor i många av byns gårdar. Detta är en relativt ung hemslöjd försörjningsmässigt, och har i huvudsak rört sig om vävnader, som är att hänföra till hemslöjdsalster. Dessa har sedan saluförts av gårdfarihandlare, som specialiserat sig på försäljning av så kallade hemslöjdsvävnader. En del har även levererats direkt från väverskorna till butiker som handlat med sådana varor.

Den siste kringresande försäljaren av vävda hemslöjdsalster här ifrån byn var unge Knagg Anders Andersson, född 1900. Han hade sitt försäljningsområde merendels förlagt till Norrland, men även de sydligare delarna av landet besöktes. Knagg Anders tog även upp beställningar på vävnader under sina resor, vilka, han sedan effektuerade hemifrån efter avtal med byns väverskor.

Det sägs, att man förr i tiden tillverkade alla sina verktyg och redskap själva hemma i gårdarna. Varje normalt utrustad man var utan tvivel i stånd att hjälpligt förfärdiga enklare saker. Men redan då det blev frågan om sådant som var litet mera invecklat, kunde det hända, att man på sina håll i all stillhet vände sig till någon mera handaskicklig granne.

Vid finare och mera påkostat snickeri, har det nog alltid varit så, att man i flertalet gårdar måst anlita sakkunnig hjälp, vare sig nu denna erhölls inom eller utom byn. Härtill kommer att tillverkningen av flera av de vanligaste bruksföremålen fordrade så pass specialiserad både yrkesskicklighet och verktygsuppsättning att det ej gärna var möjligt att åstadkomma dem i en vanlig gård.

Vid en titt på de olika gårdarnas bevarade gamla saker, kan man se, att vissa har rikligare verktygsuppsättning än andra. Somliga gårdar saknar helt verktyg och redskap för tillverkning. Av detta kan man sluta sig till att somliga var tillverkare och andra förbrukare.

När det gäller tillverkning av korgarbeten, är det belagt, att det tidigare funnits korgmakare här. Det finns ännu levande bybor, som kan berätta, att de i sin barndom själva ägt föremål som dessa gjort. Några av de senast verksamma korgmakarna var Niss-gubbarna, Ass Per, Brykt Per och Bergsmans Anders. Dessa framställde kontar, bärkorgar, klädkorgar, hökorgar och allehanda andra korgarbeten. Tillverkningen upphörde troligen någon gång före första världskrigets utbrott.

Även laggare har sysslat med sitt hantverk här i byn. Om det skett i större utsträckning än för bybornas räkning är obekant. Var inte tillverkarna för många, hade de säkert ganska mycket arbete med att tillfredsställa behovet av sådana produkter inom byn.

De laggade föremålen var de enda tillgängliga förvaringskärlen vid denna tid, och de hade stor betydelse i både hushåll och kreatursskötsel. Det var tunnor och tinor av olika slag, såar, hyttor, stavor, smörkärnor och stånkor m.m.

Några av de senare verksamma laggarna var identiska med ovan nämnda korgmakare. Därefter har Lund Anders Persson, född 1865, tillverkat laggade kärl och sist sonen Lund Evald Andersson, född 1895. De senares produktion har ofta varit av souvenir karaktär.

Det har också tillverkats andra saker i trä såsom kistor av olika slag, spannar, ostkar och asken samt mycket annat. Hantverksmässigt har man även tillverkat möbler och byggnadssnickerier. Bergsmans Anders eller Brykt Anders, som han också kallades, var byns likkisttillverkare på sin tid.

Både korg- och laggkärlstillverkning samt övriga träarbetens utförande inom byn avtog efter hand som ekonomin förbättrades. Kringresande försäljare från orter med masstillverkning övertog distribution och försörjning.

Under den tidsepok, som klockor hantverksmässigt tillverkades i flera Morabyar, hade Piltfolket i Gopshus en klocksmedja, där man förutom klockor även gjorde vävspännare av järn för försäljning.

Mest känd som urmakare var Pilt Per Persson den äldre, vilken gjorde moraklockor, väckarklockor och andra mekaniska ting samt som klensmed lagade allt som överhuvud tänkas kunde.

Försäljningen skötte man även om inom familjen. Sonen Pilt Karl Persson har berättat hur han på efterjulsvintern vandrade med kälke upp till Älvdalen och vidare till Särna och Idre samt därefter Västerdalarna nedåt. Han medförde förutom klockor av olika slag även varjehanda säljbart kram.

Men det var inte alla människor, på den här tiden, som stannade hemma i byn och var tillverkare. En del reste ut till andra delar av riket och sökte arbete. Så vitt kunnat utrönas, var det mest kvinnor i Gopshus, som deltog i vad som kallas de dalska arbetsvandringarna. Oftast var dessa vandringar säsongsbundna.

Det är belagt att kvinnor från byn säsongsvis gick till Stockholm för att arbeta på därvarande bryggerier. Den här tiden var bryggerinäringen starkt säsongsbetonad med ökad produktion sommartid. Kvinnorna gick hemifrån Gopshus på våren och troligen i sällskap med flickor från andra byar.

Resan tog ungefär en vecka. Det var särskilt Hamburgerbryggeriet som var målet. Där fick kvinnorna syssla med flasksköljning och tappning. Det sägs att arbetet var tungt men välbetalt. På hösten anträddes återresan mot hembygden.

Dalakvinnor på säsongsarbete vid Hamburgerbryggeriet i Stockholm.

Dalakvinnor på säsongsarbete vid Hamburgerbryggeriet i Stockholm. Kvinnan i vitt förkläde på första raden är Hålls Karin. I tredje radens mitt nr 7 fr.h. står Rassol Mait, båda Gopshuskvinnor.

En annan arbetsmöjlighet som unga kvinnor här brukade utnyttja var tjänsten som slåtterpiga i Härjedalen och framförallt Lillhärdal. Det kan förefalla konstigt för nutidens människor, att man gick norr­ut för att vara med på slåtterarbete, men det finns flera belägg här­för. Håll Kerstin Andersdotter, gift Ljudén, har för sina barnbarn be­rättat om egna upplevelser i samband med sådana arbetsvandringar.

 

Nästa kapitel: Gårdfarihandel

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-09

e