Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Hårarbete och hårkullor

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Det har under hårarbetsepoken på 1800-talet och några år in på detta sekel funnits hårarbeterskor även i Gopshus. Några som kunnat dokumenteras var:

Niss Majt Ersdotter, Ljuder Majt Ersson, Maria Brolin, Djos Anna och hennes dotter Ida samt Ullåskullorna Karin och Edit Larsson.

Hårkullorna Niss Majt Ersdotter (t.v.) och Maria Brolin

Dessa reste vida omkring för att utföra sitt arbete och försälja sina alster. Det har berättats att de i österled reste till Finland och Ryssland, i väster till Norge och England samt i söder till Danmark och Tyskland.

Niss Majt Ersdotter (Ullås-Majt) var endast 15 år när hon företog sin första hårarbetsresa österut till Finland och Ryssland. Bland annat var hon i S:t Petersburg, nuvarande Leningrad.

I hemmet arbetade både ogifta och gifta kvinnor i yrket, men i försäljningsvandringarna deltog huvudsakligen ogifta kvinnor. Den ålder, under vilken de unga flickorna började lära sig hårarbetet, växlade i regel mellan 14 och 20 år.

Undervisningen, som gavs av någon äldre hårarbetskulla, ägde rum dels hemma på gården, dels och framför allt under försäljningsfärderna. Det sägs också, att om en äldre och en yngre kvinna hade sällskap, kom det på den yngres lott att gå före i gårdarna och ta upp beställning på arbeten, medan den äldre förfärdigade sakerna.

Då man vistades hemma i byn, bedrevs hårarbetet givetvis alltid inne i stugan. Under vandringarna på landsbygden utfördes arbetet i den gård, där man fått logi, och i storstäderna hade hårarbetskullorna sina vissa kvarter, där flera trängde ihop sig i samma rum, och där större delen av arbetet utfördes. Undantaget utgjordes av de hårarbetsuppdrag, som man fick av "fina fruar". Dessa arbeten måste alltid utföras i fruarnas våningar. Orsaken härtill var fruarnas rädsla för att annars få sitt hår bortbytt.

Arbetsmaterialet vid hårarbete bestod dels av kundens hår, dels av från olika håll inköpt hår. Då man i en gård fått en beställning, tog man till sitt kvarter med sig litet av kundens hår, antingen förut avkammat och förvarat eller också i samband med själva beställningen avklippt.

Hårarbetskullan hade en sax med sig och klippte försiktigt av en hårlock, där förlusten nästan alls ej syntes. Det köpta håret var antingen avkammat hår eller också direkt vid besöket avklippt hår. Grått hår var mycket eftersökt och stod högt i pris.

Innan arbetet med verktygen började, skulle håret förarbetas på olika sätt. Dels skulle det kammas med mässingskam och dels skulle det redas ut med fingrarna, där det var hoptovat. Vid behov skulle håret också färgas brunt eller svart med "bläcksubstans", som fanns att köpa på apoteket. Det gällde att få det hela så likt ett lämnat prov som möjligt.

Hårkullans uppgift var tvåfaldig. Dels tillverkade hon flätor och hårvalkar åt kvinnor som ej själva hade så riklig hårväxt som modet fordrade, dels gjorde hon av människohår prydnadsföremål av olika slag, avsedda antingen att bäras eller att utgöra väggprydnader.

Vid förfärdigandet av flätor och valkar användes ett verktyg som kallades tränsställning.

Denna bestod av två med skruvanordning försedda ståndare, som på omkring två alnars avstånd från varandra fästes i kanten av en bordsskiva. På den ena tränsen fanns en vridbar järnkrok, försedd med en liten vev, på den andra tre träskruvar (tränspinnar).

Då en fläta förfärdigades i tränsställningen, förenades först de båda träståndarna genom tre hårt spända trådar, var och en fäst vid en träpinne. Två personer samarbetade vid tränsningen. Den ena höll hårtestar till reds, och den andra skötte själva tränsställningen. Varje test innehöll 10-20 hårstrån, längre och kortare blandade, och av omkring 100 testar gjordes en träns.

Detta, som kallades att tränsa, tillgick så, att den första hårtesten fästes mellan trådarna tätt intill den med vridkrok försedda ståndaren och de andra testarna i tur och ordning så nära den första som möjligt. Därefter vreds, tillika med så kallat vridgarn, alla testarna ihop, med tillhjälp av fett och sot färgat i samma färg som håret, till en länk. Denna blev ungefär en aln lång och då tre länkar var färdigvridna, lappade man ihop dem till en fläta. Trådöglan i den hoplappade änden av flätan brukade ibland klädas med hår.

Tillverkningen av valkar skilde sig i flera avseenden från tillverkningen av flätor. Endast två trådar användes och håret tränsades så, att ett enda band bildades. Detta kokades, torkades, plockades och kardades, varvid trådarna, i motsats till vid flättillverkningen, togs bort. Efter denna behandling vreds håret på samma sätt som i fråga om flätan.

Vid tillverkningen av prydnadsföremål användes ett slags knyppelställning (kedjeställning) bestående av en rund, svarvad träskiva med hål i mitten och med 9 tums diameter, samt av tre ställbara fötter.

Arbetet vid kedjeställningen krävde ytterligare dels 24 stycken knyppelpinnar, dels ett antal blylod. Dessa senare gjorde man själv med hjälp av, förutom bly, sand och en pappersstrut. Blyloden hängde i hemspunnen linnetråd.

Under arbetet vid kedjeställningen stod man i regel och flyttade sig runt kedjetavlan, allt eftersom arbetet fordrade detta. Det knypplade materialet var lockar, var och en bestående av 8-10 hårstrån. Man knypplade på vanligt sätt, i det man tog över, dvs. lade den ena hårsträngen över den andra.

Knyppelpinnar eller blylod användes vid knypplingen. Ett eller flera blylod hängde under arbetet ned genom kedjetavlans mitthål. Hur många blylod som i de särskilda användes berodde på, hur lös eller fast man ville ha knypplingen. Ju flera lod som hängdes på, desto lösare blev det knypplade arbetet.

Det fanns ett mycket stort antal olika knyppel, skiljande sig från varandra genom detaljer i knypplingstekniken. Som exempel på sådana knyppel kan nämnas kneka, en mycket elastisk knyppling, och tunnmatta, en mycket tunn knyppling eller snarare flätning, av vilken mansklockkedjor och armband gjordes. Dessutom fanns ett antal knyppel, vilka av namnen att döma hade främmande ursprung.

Till vissa knypplade hårarbeten användes helt små, svarvade träkulor eller träcylindrar, bland annat som prydnader vid skarvarna mellan de olika bitarna av en kedja. Utom kulorna användes flata, cirkelrunda träbitar, detta särskilt som knappar till armband. Detta, liksom all övrig i samband med hårarbetet stående svarvning, utfördes av särskilda kulsvarvare.

Den färdigsvarvade kulan kläddes med hår, varvid man använde sig enbart av fingrarna. Hårtestarna vättes och träddes genom hålet i kulans längdriktning och lindades så stramt som möjligt intill träet. Den sista håränden fästes med tillhjälp av nål och tråd, vilket alltid måste ske så att hopsyningen doldes inne i hålet.Med hjälp av kedjeställning förfärdigades klockkedjor för kvinnor och män, armband, halsband, broscher och örhängen.

Utom de produkter som tillverkades med hjälp av tränsställningen eller kedjeställningen, tillverkade hårarbetskullorna även hårblommor, dvs. platta, ej för bärande avsedda prydnadsföremål av människohår.

Hårblommorna tillverkades med hjälp av en strumpsticka och fin stål- eller mässingstråd. Tråden virades omkring en ände av hårlocken så att fäste erhölls. Därefter lades hårlocken omkring strumpstickan och trådarna korsades, varigenom hårlocken fästes så, att öglan omkring strumpstickan bibehöll sin form även sedan stickan dragits ur den. När hårblomman var färdig syddes den med vanlig tråd fast vid ett stycke kartong eller styvt papper.

Hårkullornas vanliga arbetsvandringar räckte i regel från oktober månad till midsommar, men många var borta mycket längre tid i sträck. På dragkälken förde de med sig både "verkstaden" och en del färdiga arbeten. Arbetsmaterial erhölls på varje nytt arbetsställe i form av avkammat och sparat hår. Ett litet förråd av hår hade man emellertid med sig i "bälgen" (säcken), liksom också kulor och ståltråd m.m.

Nästa kapitel: Kådplockning

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-29

e