Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Gopsberget

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Gopshusberget, eller Gopsberget som det kallas av ortsborna, ger karaktär åt byn som ligger vid dess fot. De flesta gårdarna är placerade på nordsidan av berget och befinner sig vid midvintertid i dettas skugga då solen inte orkar stiga över bergstoppen. Gopsbergets kulliga topp med den branta nordostsidan är lätt igenkänlig ända nedifrån Leksandstrakten och syns över största delen av Siljan.

Gopsberget

Vid Zorns Gopsmor, som syns i förgrunden,
hade man denna vy av Gopsberget.

Under tidernas lopp har ett flertal kända resenärer, som genomkorsat landskapet, beskrivit Gopsberget, som de även bestigit. Den mest kände är kanske Carl von Linné. I sin bok "Linnés Dalaresa 1754" beskriver han ganska utförligt denna bergsbestigning. Han skriver bland annat: "Gåfshusberget, som ligger mitt emellan Mora och Elfdalen, så at derifrån til bägge kyrkiorna räknas 2:ne mil, gick wi på. Berget war i norr och nordost som brantast.

Wi gingo up på wästra sidan, der berget war sluttast. Öfwerst på berget hade man en härlig prospect. I wäster synes Lima och Särna fiällar, i norr strax elfwen, hwaröfwer låg wilda skogen. I öster Orsa siön och kyrka. I söder Mora kyrka, siön Siljan, Sollerö capell, Isundsberget eller Middagsberget. Öfwerst uppå hade fordom stådt en wårdkase. Öfwerst på spetsen åt brandtaste sidan lossades pistolerna i högden och åt diupet. Derofwan uppå hördes smällen helt kort, just som han strax blifvit qwafder, men lång tid derefter dundrade i de före liggande berg såsom åskedunder.

Någre gingo neder på den aldra brantaste sidan, der aldeles omögligit sa­des wara at komma neder, på det wi nedanföre måtte höra smällen, som hör­des ej skarpare än däruppe, men continuerade ganska länge utan interruption."

År 1984 anlades "Linné-stigen", en vandringsled upp på Gopsberget, av Gopshusbor som påminnelse om 250-årsdagen av Carl von Linnés bestigning av berget. Vid samma tillfälle satte även Mora kommun upp en minnestavla på Gopsbergets topp.

Gopsberget var fordom ett vårdkasberg. Under ofredstider tändes där vårdkasen, som förut byggts upp, och sände bud till traktens folk att fara hotade. Gopsbergets kase hade att upprepa Gesundabergets eldtecken när budkavlen gick mellan byarna och man hälsade varandra med orden: "p'ar erre , p'ar erre, witurn brir" (hjälp vår Herre, hjälp vår Herre, vårdkasen brinner). Ovanstående uttryck är en gammal bevarad hälsning från Mora som man där använde i krigstider. Vårdkasen utgjorde ett praktiskt signalsystem på den tiden och har nyttjats långt in i ny tid vid allmän mobilisering enligt bestämda hävdvunna regler.

Vårdkasarna brukade efter gammalt brännas vid valborgsmässan och sedan återuppbyggas. Ett minne därav har bevarats fram till vår tid, i det att man av gammal vana brukat göra valborgsmässobrasa just på de gamla vårdkasebergen. Ända in på detta århundrade har så varit fallet på Gopsberget.

Det har också talats om, att det långt tillbaka i tiden, funnits någon sorts förskansning på Gopsberget. Denna skulle i ofredstider ha tjänat Mora­karlarna i deras försvar av vägarna till Evertsberg och Särna. Således skriver Abraham Hülphers i sin bok "Hülphers Dalaresa 1757" angående Gops­berget:

"En Tysk Geographus kallar det Schantz, och det icke utan orsak, emedan Mora Sokneboer, wid infallande krigs-buller, derifrån kunnat försvara wägarne till Ewertsberg och Särna.”

En annan resenär, Karl Erik Forsslund, citerar i Moradelen av verket "Med Dalälven från källorna till havet", när det gäller Gopsberget någon annan och säger, det "tjenade Morakarlarna i ofredstider att försvara vägarna till Ewertsberg och Särna".

Som stenkoloss har Gopsberget också haft sitt intresse. Om bergets uppbyggnad och dess bergarter skriver Ragnar Lannerbro i Moraboken: "Det bekanta Gopsberget uppbyggdes i basen av den röda garbergsgraniten på vilken vilar en cirka 50 meter mäktig bädd av röd porfyrit. Gopsbergets topp utgöres däremot av den grå porfyriten".

Det är främst granitskiktet som människorna velat komma åt. Under flera tidsperioder har stenbrytning förekommit i berget.

Man har dels brutit sten till husgrunder och källare, men även till vägtrummor, staket- och grindstolpar samt andra saker som befunnits lämpliga.

Vidare har man tagit sten i berget till lasarettsbygget i Mora. Den gången kördes graniten från stenbrottet med häst till Gopshus järnvägsstation där den lastades på järnvägsvagn för vidare befordran till Mora.

På 1930-talet, när de stora stenkistorna vid Dalälven byggdes, bröts väldiga mängder sten i Gopsberget. Det var ett flerårigt arbetsprojekt som pågick under arbetslöshetstiden före andra världskrigets utbrott.

Omkring eller något efter sista sekelskiftet skrevs några kontrakt på brytningsrättigheter av granit i Gopsberget mellan å ena sidan markägare från byn och å andra sidan en Göteborgsfirma som hette Munktell. Huruvida det blev några större uttag av sten med anledning av dessa kontrakt känner man inte till.

Gopsberget med sina branter och otillgängliga partier har också varit ett kärt tillhåll för rovfåglar. Således häckade den nu utrotningshotade pilgrimsfalken där till för knappt 50-talet år sedan. Även hökar, vråkar och andra falkar har med förkärlek hållit till i branterna liksom berguven. Ännu i dag häckar flera rovfågelsarter där och en vacker sommardag kan man se hur fåglarna seglar omkring utnyttjande termiken.

Ur skogsbrukssynpunkt är berget för Gopshusborna av ganska ung betydelse. Det är först på 1900-talet som det blivit aktuellt med några riktiga skogsavverkningar där.

Av Carl von Linnés reseberättelse kan utläsas att det på den tiden (1754) endast växte små aspar och hög ljung med vit mossa uppe på Gopsberget. Hur skogstillståndet var på bergssluttningarna sägs det ingenting om, men man vet genom muntlig tradition att berget åtminstone på den sida som vetter mot byn och inte är så svårtillgänglig har varit kalhuggen ända nedifrån och ganska långt upp.

Detta har varit fallet ända till tiden för storskiftet och gjordes för att byfolket med sin boskap skulle freda sig för vilddjuren varg och björn i första hand. Man hade också, troligen i förebyggande syfte, anlagt fångstgropar (varggropar) i en linje på både norra och södra sidan om berget.

När storskiftet genomfördes vid mitten av 1800-talet klassades Gopsberget fortfarande som "impediment eller av intet värde", men när skogsåbodelningen gjordes i början av 1880-talet växte det enligt lantmäterihandlingarna skog på berget.

På grund av Gopsbergets utseende, med sina branter, har det många gånger och på många ställen varit svårt att klara av skogsarbetet. Vid avverkning i de brantaste delarna fick huggaren ta den skog som han kom åt och den del av träden som det gick att kapa av. Resten fick ligga kvar.

Transporten av det huggna virket gick heller inte att klara på traditionellt sätt. Utför dessa branter måste man "löpa" virket. Det betyder att man släppte iväg stockarna utför berget och tog sedan reda på dem där de stannade nere vid bergsfoten. För denna hantering utnyttjade man helst skarsnön på våren. Vid ett sådant förfaringssätt blev det stora barkskador på den kvarstående skogen där rötan gick in och även det löpta virket blev ganska tilltufsat i ändarna.

Förr i tiden, när möjligheterna till rekreation och nöje för vanligt folk, och speciellt då människor från sådana miljöer som Gopshus, var nästen obefintlig, var det sed här i byn, att man på söndagseftermiddagarna gick upp på Gopsberget för att beskåda utsikten därifrån.

Detta var naturligtvis förbehållet sommarhalvåret och det berättas att ungdomarna hade förtäring med sig som inmundigades uppe på toppen, medan man såg ut över nejden och roade sig med att rista in sina initialer på stenhällarna vid utsiktsplatserna.

Efter järnvägens tillblivelse utökades attraktionerna med att man från bergstoppen, eller den avsats som vetter mot järnvägsstationen kunde sitta och titta på tåget ovanifrån.

För sena tiders Gopshusbor, och även andra, har tillkomsten av slalombacken på 1960-talet, betytt ytterligare en möjlighet art kunna rekreera sig och finna nöje på hemtrakten och på Gopsberget.

Nästa kapitel: När lyset kom till byn

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-05-09

e