Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Gårdfarihandel

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

I Gopshus har under tidernas lopp funnits en mångfald gårdfarihandlare. Under vissa perioder har det till och med varit den dominerande sysselsättningen här. Hälsingland och Gästrikland har i huvudsak varit deras handelsområde, och man saluförde mestadels textilier och manufaktur.

Försäljningsområdena var, gårdfarihandlarna emellan, indelade i distrikt så att ingen konkurrens om kunderna uppstod. Samtliga dessa handlare reste emellertid inte ut till främmande provinser utan någon hade sin verksamhet förlagd till socknarna i hemtraktens närhet.

Man företog vanligen två försäljningsresor per år. Den första varade i stort sett från trettondagstiden eller mitten av januari till tiden strax före vårbrukets början i maj, och den andra sträckte sig från hösten då skörden var bärgad och fram till jul.

Nästan alla, för att inte säga alla, gårdfarihandlare hade också jordbruk att sköta sommartid. Ibland kunde det hända att man mitt i sommaren, mellan sådd och skörd gjorde en tredje resa i sitt försäljningsdistrikt, för att driva in fordringar som man hade utestående.

De första generationernas gårdfarihandlare gick till fots och bar sina varor i en lädersäck på ryggen. Stundom var "gårdfaren" dock försedd med dragkälke eller spark.

Senare, i slutet av 1800-talet eller vid sekelskiftet, började man använda hästen som dragare av varulasset. Sortimentet kunde då breddas och mera varor kunde tas med på affärsturerna. Särskilda lådor, s.k. handelsflakar, började också användas. Sommartid sattes dessa på hjul och vintertid på medar.

Handelsflaken, eller handlingsflaken, som den också kallades, var inredd med fack så att man kunde skilja olika varor från varandra och på långsidorna fanns lämmar som var utfällbara och i det läget tjänstgjorde som affärsdisk.

Handelsflake

Handelsflake

Sina varor fick gårdfarihandlarna genom kontakter med "provryttare", vilka var den tidens handelsresande som representerade olika tillverkare. Oftast kom de beställda varorna till gårdfarihandlarens "kvarter", som det stället kallades, där denne hade sin hemvist under försäljningsperioden.

Gårdfarihandlaren måste även vara försedd med giltigt försäljningstillstånd, s.k. handelsrättigheter. Detta utfärdades av länsstyrelsen i det län där affärerna skulle bedrivas och måste varje år förnyas.

Tillståndsbeviset härstammade ifrån Kungliga Förordningen av den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet och skulle bland annat innehålla gårdfarihandlarens signalement. Enda inskränkningen i rättigheterna var att försäljning icke fick utövas vid torgdagar, kreatursmöten eller s.k. likvidationsmöten. Tillståndsbeviset, eller behörigen styrkt avskrift av detta, skulle alltid medföras på försäljningsresorna.

Tillståndsbevis för att få bedriva handel

Tillståndsbevis för att få bedriva handel

Det här yrket började man i regel med, när man var mycket ung. Det berättas, att pojkarna redan i 14-15 årsåldern fick följa med någon äldre och mera erfaren person på sina första resor. Det har även hänt, att någon ung flicka fått följa med, men då har det varit tillsammans med någon anförvant. Att någon kvinna från Gopshus blivit gårdfarihandlare med tiden, finns ej belagt.

Långt tillbaka i tiden, från 1700-talet och fram till senare hälften av 1800-talet, var det ganska vanligt att gårdfarihandlarna och även vävskedsförsäljarna från Gopshus och Oxberg på sina försäljningsresor hade med sig klockor för försäljning. Klockorna fick de från urmakare i byarna Östnor, Öna, Kråkberg, Långlet och Selja som bedrev urtillverkning som hemslöjd. Det var en praktisk lösning på ett försäljnings- och distributionsproblem.

Gårdfarihandlarna och vävskedsförsäljarna for nämligen omkring, dels från gård till gård, dels på marknaderna, där de utgjorde ett välbekant inslag svängande klockorna, så det klingade i slagverket.

Några Gopshusbor som idkade gårdfarihandel före, omkring och efter sekelskiftet var: Håll Anders Andersson, Knagg Anders Andersson, Knagg Erik Andersson, Isak Andersson, Anders Bergman, Anders Brolin, Carl Brolin, Oskar Brolin, Knagg Erik Ersson, Skord Anders Eriksson, Skord Erik Eriksson, Anders Kahlén, Sticko Olof Larsson, Carl-Erik Ljudén, Hjalmar Ljudén, Skord Lars Mattsson och Per Sundelin.

På senare tid har traditionerna fullföljts av bröderna Knagg Anders och Knagg Rickard Andersson.

Gårdfarihandlare och provryttare i affärer

Gårdfarihandlare och provrytttare i affärer. Fr.v. sittande: Knagg Erik Andersson, Knagg Anders Ersson-Brolin, Provryttare, Erik Ljudén, Provryttare, Grund Erik Ersson, två barn, Sticko Olof Larsson. Stående fr.v.; Håll Anders Andersson, Skord Lars Matsson, Knagg Erik Ersson och Anders Karlström.

Byns sista gårdfarihandlare Knagg Rickard Andersson, som började med gårdfarihandel på den tiden man färdades med häst och avslutade affärsepoken som bilburen sådan, har 1984 nedtecknat en liten berättelse om gårdfarihandel, vilken återges här nedan.

 

"Några glimtar från ambulerandet som gårdfarihandlare inom Hälsingland samt Mora socken i Dalarna efter sekelskiftet.

Undertecknad, som nu är 82 år gammal, vill nedteckna det som jag minns från min barndom i Gopshus. Det var många från byn, som på hösten när dom gjort ifrån sig jordbruket, skulle åka till Hälsingland. Det var vanligt att de följdes åt, och åkte samma dag med häst och trilla över älven vid färjstället.

Färden fortsatte över Spjutmo, Våmhus, Orsa och in på stora vägen mot Hälsingland. Det blev närmare så än att åka över Mora.

Resan tog 5-4 dagar att komma till sina respektive socknar i Hälsingland. När de hade kommit fram, fick de ta itu med att märka upp varulagret som blivit skickat från grossisterna i landet. Och sedan blev det att packa handelsflaken som var byggd speciellt för det ändamålet. Man lastade den med allt från sytråd, underkläder, skjortor, kostymer och överrockar, kjolar, dräkter och kappor samt tygbuntar av mångahanda slag.

Nu var det dags att börja affärerna, som skulle fortsätta till framåt jul. Det var stora bondgårdar som skulle besökas och som låg ganska långt från varandra. Där fanns pigor och drängar samt gårdsfolk som behövde kläder. Man kunde ibland få stanna hela dagen innan alla affärerna var avklarade.

Det var vanligt att det såldes både kontant och på kredit på den tiden. När den ambulerande affärsmannen kom till olika bondgårdar, fick han sätta in hästen i stallet, och själv få rum samt mat åt sig och hästen. Detta som jag nu skriver och kommer ihåg är från åren 1908-1916.

Jag vill berätta om en episod från hösten 1916 och som inträffade nere i älven vid färjan i Gopshus. Det var min far Knagg Anders Andersson, min farbror Knagg Erik Andersson, Carl-Erik Ljudén och Isak Andersson. Dessa var på väg till Hälsingland och skulle med häst och trilla åka över älven.

Vattnet hade troligen stigit och när en del hästar hade kommit mitt ut i älven hände katastrofen. Två av hästarna kom över på andra sidan älven med endast trillans framhjul efter sig, den övriga delen av åkdonet, bakhjulen med flake och bagage fortsatte neråt älven.

Färjkarlarna kom som räddande änglar. De såg det hela genom fönstret i sin stuga, som stod alldeles intill älven. Kvickt tog de var sin båt och kom till undsättning. Det var Per Sundelin med sin duktiga hustru Katarina, vilken var lika duktig roddkarl som han själv.

Denna livskamrat träffade han under sina ambulerande affärsresor uppåt Älvdalen, närmare bestämt Rot. Efter mycken möda och besvär, kunde de få det övriga av åkdonen och bagaget över på andra sidan älven där hästarna med åkdonens framhjul väntade. Min far Knagg Anders Andersson och Carl-Erik Ljudén vände om ute i älven och fortsatte hem innan de tog vägen över Mora till Hälsingland.

Senare, omkring 1920-talet, hade far slutat i Hälsingland. Han hade kommit hem och skulle fortsätta sin handel inom Dalarna, i första hand inom Mora, Våmhus och Älvdalens socknar.

Så fortsatte far sin handel till framåt 1922-25, då han blev sjuk och kom på Mora lasarett. Efter en tid kom far hem som friskskriven, men orkade inte ut med någon handel längre. Under tiden hade varorna, som skulle säljas, kommit från grossisterna, och far hade inte någon annan utväg än att skicka iväg mig med häst och lass för att sälja så gott jag kunde.

Han redogjorde för mig, var jag skulle söka logi och övernatta. Det var för det mesta rejäla bondgårdar. När det gällde försäljning, så varnade han mig för en del ställen, som han ansåg osolida. En del andra ställen kunde han rekommendera.

Det blev som sagt att fortsätta med handeln. Varje vecka fick jag sedan till min far överlämna de pengar som kommit in för försålda varor. Dessa skulle han i sin tur skicka till varuleverantörerna.

Efter en tid ville far att jag skulle överta lagret samt trilla och handelsflake och sköta det på egen hand. Så blev det också. Hästen skulle jag tills vidare få låna av min far.

För att bli egen firma fordrades tillstånd att få ambulera. Jag skickade in en ansökan till Länsstyrelsen i Falun, och efter några dagar kom ett rekommenderat brev med det beviljade tillståndet (även stämpel).

Tidigare, när jag ambulerade åt far, fick jag använda hans tillstånd, med skriftligt tillägg, att jag var hans biträde. Även detta tillägg var försett med stämpel från myndigheten."

 

Siste gårdfarihandlaren ifrån Gopshus

Siste gårdfarihandlaren Knagg Rickard Andersson gör affärer i Selja någon gång i början av 1920-talet. Fotograf: Sticko Erik Eriksson.

Hur livet kunde vara för dessa gårdfarihandlare belyser en händelse som inträffade den 24 okt. 1857 i Småland. Gårdfarihandlaren Knagg Erik Andersson från Gopshus, född den 26 sept. 1811, var ute på affärsresa. Sortimentet var troligen vävskedar och klockor. Med sig hade han 14-årige sonen Anders. De var komna till Hallingeberg i Kalmar län när Knagg Erik avled. Det kom nu på den unge Anders lott att ordna med begravning av sin far därnere, långt från hembygden. Föra hem faderns stoft var näst intill omöjligt med den tidens transportmöjligheter.

Nästa kapitel: Vävskedstillverkning

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-15

e