Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Flottningsarbete under vårarna 1919-1920
Berättelse av Richard Andersson (Knagg Richard) nedskriven februari 1985

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Flottningsarbete under vårarna 1919-1920.

Jag var 17 och 18 år gammal när jag fick komma med på flottning efter Rotälven. Flottningen började i övre ändan av Mossesjön, nära Härjedalsgränsen.

Jag vill först berätta något om resan ditupp. Det var i början av april och vi åkte med lastbil från Älvdalen till Jöllen. Det fanns tyvärr ingen bilväg längre. Torild Anders hade ordnat med häst och släpdrög (släpkälke) som fanns tillgänglig, för vidare färd. Det var Våhlén från Östäng i Älvdalen som han hade beställt av och som fick köra proviantlasset i den mycket djupa snön upp till Storsugnet. I en stor fyrkantig timmerkoja med eldstad i mitten fick vi bo medan vi vältrade ut några timmervältor i älven vid älvkanten. Detta skulle vara klart innan vi fick fortsätta upp till Mossesjön.

Det kanske bör nämnas något om flottarlaget som bestod av 12 personer. Dessa var Carl-Erik Ljudén flottarbas, Joel Olsson, Robert och Alfred Nyström, Robert Eriksson och jag, Richard Andersson. Vi var alla från Gopshus. Sedan var det Gustav Dufva från Dysberg samt en äldre man från Norge. Dessutom var 4 man från Älvdalen. Det var dammvakten Lars Rombin från Östäng och flottare som jag inte kan minnas namnen på.

När vi hade blivit klara med timmervältningen vid Storsugnet, fick vi fortsätta färden mot Mossesjön. Där fanns också en stor timmerkoja med eldstad i mitten och ett stort hål i taket där röken skulle passera. Det måste brinna på eldstaden dygnet runt för att hålla värmen. Runt alla väggar fanns det sovbritsar. Den som vaknade på natten fick lägga på mera ved så att inte elden slocknade.

När vi kom in ifrån arbetet fick var och en laga sin mat, och vi stod runt eldpallen, en del med något kok i kastrull eller gryta, andra med stekpannor. För det mesta förekom kolbullar som det brukar kallas. Man rörde ihop en pannkakssmet, lite tjockare än vanligt. Därefter lade man fett eller smör i pannan och slog i kolbullssmeten så att det blev en tjock bulle. Alla som äter kolbullar ser ut att ha god aptit.

Det första vi fick börja med på Mossesjön var att såga upp en ränna i isen upp genom sjön. Vi hade 2 stycken långa issågar som vi turades om med, en i sänder. Vi sågade ut rätt så stora isflak, som några i två båtar rodde undan dragande isblock efter sig. Detta arbete fortsatte i flera veckor framåt tills i april isen började lossna från land och frättes upp.

Vi gjorde i ordning ett par flottar av 5 stockar vardera samt brädstumpar som spikades fast. En sådan flotte kunde bära 2 man och användes när båtarna var upptagna.

En dag skulle vi fara med flottarna upp efter isrännan. Vi var två på var flotte, och skulle paddla upp över sjön för att fortsätta med sågningen av isen. På den ena flotten var jag och Robert Eriksson och när vi hade kommit fram där vi skulle såga måste vi hoppa över från flotten till isen.

Innan vi hade kommit nog nära tog Robert ett skutt över till isen, vilket innebar att det blev en så hård knyck på flotten att jag dök på huvudet i djupet och hamnade under iskanten så jag fick en bula i huvudet. Robert som blev skräckslagen då han inte såg mig, kastade sig omkull och sträckte ut ena armen ner i vattnet vid iskanten och fick tag i mitt hår och sedan ett bättre tag i jackan och drog mig upp på isen. Där låg jag och flämtade och drog efter andan.

Längre nedåt sjön var Carl-Erik Ljuden med en av båtarna. Han hade sett hela händelsen och kom så fort han kunde ro med båten och hämtade mig samt förde mig till kojan, där jag fick byta till torra kläder.

Nu hade vi kommit en bit in i maj och våren hade brutit lös med hast. Isen var försvunnen och vi skulle fram med dragpråmarna, en man för varje åra, 4 stycken.

Pråmarna användes när man skulle länsa in timmer och dra det över sjön mot slussen. I händelse av medvind flöt timret utan drag.

Pråmarna som var specialbyggda för detta ändamål, var byggda med spel, alltså en grov stolpe med grova slag från alla fyra hörnen, samt ett hål genom stolpen där en stång var placerad.

Stången var av samma längd som bredden på pråmen. Mellan golvet och stången satt en grov lina rullad kring stolpen. Denna lina användes när man skulle dra in timmerflötet över sjön mot slussen. Det förekom ofta att man gjorde på detta sätt.

Dammvakten hade stängt dammluckorna för länge sedan, så sjön var full med vatten och det var dags att börja slussa. På stigbommarna skulle vi vara 4 man, 2 på var sida. Det var jag, Robert Eriksson, Robert och Alfred Nyström. Vi hade var sin båtshake och skulle se till att stockarna inte fastnade utan gick fritt genom slussen.

Vi var unga och glada när vi gick på stigbommarna och vi sjöng mycket, mest andliga sånger. Dammvakten Rombin promenerade fram och tillbaka på dammen. Han tyckte att vi sjöng så vackert.

När sista stockarna hade gått genom slussen för året fick vi fortsätta från Mossesjön neråt Rotälven med rumpan, som den kallades. Vi hade tagit farväl av dammvakten Rombin, som skulle stanna där en tid framåt och sköta dammluckorna. Dessa skulle stängas på kvällarna och öppnas på morgnarna för att Rotälven skulle vara full med vatten under pågående rumpning.

Vi hade vandrat och pulsat till midjan i vatten och lossat timmerbrötar dag efter dag och återigen kommit till Storsugnet. Det var en avsevärd sträcka från Mossesjön. Här var också en damm. Den var byggd intill det stora vattenfallet, som var så djupt mellan trånga bergväggar. Synd att man inte visste höjden eller djupet på detta fall.

I samband med dammbygget, byggdes också en flottränna som gick i stark lutning ner efter bergssidan och timret måste in i den. Skulle någon stock komma under länsbommen och komma ner i stupet, skulle den slås sönder mellan bergväggarna och komma fram i mindre trästycken.

Nu hade vi förflyttat oss neröver Rotälven ett bra stycke igen. Där fick vi hålla på med en stor timmerbröt som vi var många om. Den hade fastnat på grund, strax ovanför en holme.

Vi vadade och pulsade på rätt sida, en del var uppe på bröten. Vi slet och drog stockarna med båtshakarna så att dom flöt undan. Rätt som det var började bröten röra på sig och vi som var uppe på den måste springa över på rätt sida och hoppa i vattnet mot holmen. Sedan kom båtskarlen och vi fick stiga i båten och han rodde oss vidare.

Nu hade vi kommit förbi Jöllen. På östra sidan älven såg vi vägen då och då, vilken gick från Jöllen till Älvdalen. Man kände sig som på hemmaplan.

På en höjd vid vägen fick jag se en storvuxen man med kikare, som stod där och betraktade flottningen. Han hade en motorcykel med sidvagn bredvid sig. Så förstod jag vem det var. Det var självaste Flottningsinspektören.

Nu hade vi snart midsommar och vi hade kommit så långt så man såg Rots skans, och mittemot skansen och Storbrott mynnar Rotälven ut i Österdalälven, och då var det slut på flottningen för det här året i denna flottled.

 

Timmervältorna ligger klara vid flottleden. Platsen är Fornby och det är så tidigt på våren att älven ännu är isbelagd.

 

 

Kortet är taget vid Fornby och visar virke som ligger och väntar vid en ännu isbunden älv. Flottarbåten har kommit på plats.

 

 

Nästa kapitel: Kolning, berättelse av Verner Larsson

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-04

e