Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Fäbodbruket

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

 

Sedan gammalt har fäbodväsendet haft stor betydelse i dessa bygder. Ur foderförsörjningssynpunkt var några sommarmånaders fäbodvistelse en nödvändighet. Den odlade och brukade jorden hemmavid räckte inte till för att bära så stora skördar som behövdes för att försörja det antal kreatur man hade. Man måste vara sparsam med detta foder, så att det räckte under hela den långa stallningsperioden vintertid. Genom att bedriva fäbodbruk kunde man sommartid komma åt sådana betesmarker som låg för långt bort för att under betestiden nå hemifrån byn.

Gopshus by har under gångna tider haft fäbodar på flera ställen. Förutom Fageråsens fäbod omkring 5 km sydväst om byn hade Gopshusborna för länge sedan del i ytterligare två fäbodar.

Enligt den fäbodinventering som utfördes 1665 och beskrives i samma års jordebok kan man se, att några personer i Gopshus hade fäbodar i Hållanberg och Storsvensbodarna. Dessa var belägna inom Evertsbergs fjärding i Älvdalens socken.

Hållanberg var troligen det som i dag kallas för Hållberg och ligger nordväst om Dysberg. Den fäbodvallen brukades tillsammans med folk från Väsa, Evertsberg och Dysberg.

Storsvensbodarna känner man idag inte till var den legat, men den brukades gemensamt med Väsabor.

Ett annat fäbodställe där Gopshusbor hade fäbodar är Hållan beläget cirka 4 km sydväst om Oxberg. Den fäbodvallen ägdes gemensamt med Oxberg och brukades troligen av Gopshusbor till eller något efter förra sekelskiftet.

Det sägs också att Gopshusbor under någon tid haft kreatur i Skarphol och Krångdalens fäbodar för skogsbete. I dessa fall måste det röra sig om bortlämning till främmande vallkullor som tagit hand om djuren och skött dem någon tid.

Bebyggelsen, eller husbeståndet, i en fäbod bestod av en samling grå låga timmerbyggnader. Till varje gård hörde i regel förutom stuga och ladugård även en lada av enklare typ. Långt tillbaka i tiden ersattes i många fall stugan och dess funktioner av ett eldhus. Ibland hade man också särskild mjölkbod eller mjölkstuga.

Fäbodstugan hade endast ett rum, där man förutom att äta och sova även skulle hålla till med alla dagliga arbeten. Dessutom kunde ibland finnas ett annat utrymme som kallades för boden ("buri"). Dessa var sammanbyggda men skildes vanligen från varandra genom en förstuga eller svalgång.

I boden förvarades alla husgeråd, om man saknade skåp inne i stugan, och den kunde även tjänstgöra som mjölkbod. Ofta hade man emellertid en särskild sådan för förvaring av mjölk och mjölkprodukter. Mjölken sänkte man också ned i vattenkällan för kylning.

Ladugården var en enkel låg timmerbyggnad med dörr på ena gaveln och en liten fönsteröppning på den andra. Långsidorna var endast några stockvarv höga, eller så höga att en ko kunde stå bunden mot väggen.

Inredningen bestod endast av båsplatser längs långväggarna med en gång i mitten och en kalv eller fårkätte fanns mestadels i ett hörn. Vid bortesta kortväggen fanns en glugg genom vilken gödseln skottades ut. Taken på samtliga fäbodhus var täckta med takspån (part).

För att komma in i en fäbodstuga måste man ta ett rejält kliv, ty det gällde att komma över tröskeln som var omkring en fot eller en halv aln hög. I rummet fanns i regel två fönster, det ena på gaveln och det andra på ena långsidan.

Andra stugor hade endast ett fönster och det var då placerat på gaveln. De flesta hus hade innertak, men inte alla, utan det var öppet ända till takåsen.

Den öppna spisen som många gånger var murad av gråsten (natursten) var uppbyggd i ett hörn av rummet. I nyare hus kunde mur och spis vara murade av tegel. Inredningen var enkel. Det fanns ett bord med någon stol och sängar eller liggplatser samt eventuellt ett skåp för hushållssaker.

Belysningen utgjordes vanligen av en fotogenlampa, men ibland fick det räcka med skenet från elden i den öppna härden.

Fageråsens fäbodställe är den plats som vi sentida Gopshusbor förknippar med den årliga fäbodvistelsen. Vallen ägs gemensamt av Gopshus och Kråkbergs byar och är mycket gammal. Tidigare har sagts att den omnämndes vid fäbodinventeringen 1663 och på en gammal karta från 1600-talet står namnet Fagerlidsberget angivet för Fageråsen. På en annan karta från 1870-talet är ett sjuttiotal byggnader inritade i fäboden, vilket vittnar om att där rådde en betydande aktivitet.

Olpersgården i Fageråsen

När vårens och försommarens arbete på åker och gård hemma i byn var avklarade, började man tänka på och planera för sommarens fäbodvistelse. Det var en stor händelse som förestod, när det packades och gjordes i ordning för avfärden till Fageråsen. Man skulle ha med sig alla djur, undantagandes grisarna, samt utrustning för hela fäbodperioden, som varade ända till hösten. När dagen för avresan var inne var både folk och fä litet anfäktade av resfeber.

"Buffringen" till sommarvistet var besvärlig och arbetsam då det inte fanns någon riktig väg utan endast en större och knagglig gångstig.

Hästen försedd med klövjesadel fick bära storparten av förnödenheterna. Man kunde också ha en anordning gjord av två slanor som framtill tjänstgjorde som skaklar, fästade vid hästens seldon. Baktill på den del som släpade mot marken, hade man en stor låda vari det lastades som skulle med till fäboden. Sedan kom gårdens folk ofta med kont på ryggen fösande både stora och små djur framför sig. Ibland fick man leda någon ko med grimma för att de andra skulle följa efter och någon gång kunde även en vallkulla gå före och locka korna.

När följet nått "vilstenen" vid Åsmyren, var det dags att rasta. Folk och djur fick vila litet samtidigt som man passade på att kontrollera och justera utrustning och surrningar. Strax efter Fagerbäck, där man kunde dricka iskallt vatten, passerades den stora "stenen som vred sig när kyrkklockan hördes". Därefter tog den sämsta delen av fäbodvägen vid, nämligen den vattenbemängda sträcka som i folkmun kallades "skvallret".

Rast vid vilstenen

Rast vid ”vilstenen” på väg till Fagerås omkring år 1920. Från vänster: Lund Evald Andersson, Astrid Bergman, Märta Ljudén,och Rickard Andersson. Bakom står Ida Andersson. Fotograf: Petter Mårds

Väl framkomna till fäboden vidtog installationen i både stuga och ladugård.

Sedan djuren bundits i ladugården skulle stugan skuras och rustas upp och alla effekter ordnas på sina platser. Sängkläderna skulle ut för vädring, grytor och andra kärl göras rena och träkärl tätas genom nedsänkning i vatten. Om man hade gardiner för fönstren skulle rena sådana sättas upp och spismuren skulle kritas så att den blev vit.

Ibland var väggarna endast timmerväggar, ibland var väggarna klädda med tapeter. Dessa var ofta inte köpta, utan endast gamla tidningar, som man klistrade upp.

Under tiden som kvinnorna höll på med detta, skulle männen tillreda ved, så att kvinnor och barn som i regel skulle stanna i fäboden hade något att elda med. Källan, där man hämtade vatten och kylde mjölken, skulle rensas och ses över och gärdesgården skulle avsynas och vid behov repareras.

Torvströtorkning på fähustaket i Fagerås i slutet av 1920-talet. Från vänster Anna Eriksson, (Flint), Elsa Olsson och Peder Nyblom. Foto: Inga Leffler

När allt var klart återvände männen hem till byn och sina göromål där, men det föll på deras lott att med jämna mellanrum gå till fäboden för att hämta mjölk, smör och ost m.m. till gårdens hemmavarande folk.

Vallkullorna i fäboden, hade ofta ett hårt arbete som räckte från tidig morgon till sen kväll. Arbetsdagen kunde vara från klockan 5 på morgonen till klockan 21 eller 22 på kvällen.

Vallkullan Elsa Olsson i Fagerås

Det var mycket som skulle hinnas med under dagen och allt var mycket primitivare än hemma i byn. Utom att mjölka och sköta djuren skulle det kärnas smör, göras ost och kokas messmör samt mycket annat.

Smörkärningen skedde för hand i stavkärna av trä och när man gjorde ost och kokade messmör höll man till i den öppna spisen i stugan.

Den här tiden hade man inte heller tillgång till separator för att skilja grädden ifrån den övriga, mjölken, utan det fick man göra för hand.

Först lät man mjölken stå i mjölktråg, eller under senare tid i låga vida bunkar, så att grädden samlade sig på ytan i kärlet. Därefter skummade man försiktigt av grädden med handen eller hällde över den skummade mjölken i ett annat kärl, medan man medhanden höll för så att grädden blev kvar.

Långt tillbaka i tiden hade man i fäboden barn, flickor och pojkar (gäs-kaller), som följde med korna i skogen om dagarna. Dessa skulle se efter djuren samt föra hem dem när kvällen kom. Mitt på dagen, när det var som varmast, uppsöktes någon lämplig plats, en gammal kolbotten, höjd eller dylikt, där man kunde vila en stund och äta sin matsäck. Denna plats kallades för "sovhol".

Djurens aktivitet var vid denna tid på dagen ej heller så hög, de ville också ha en stunds "siesta" efter hela förmiddagens ätande.

Vi vet genom gamla kyrko- och skolhandlingar, att detta utnyttjande av barn för vallning av kreaturen, bekymrade den tidens skolfolk. Skolgången och undervisningen blev lidande. Bortavaron bland skolbarn vars föräldrar hade fäbodar blev särskilt stor genom att flickorna och pojkarna användes som vallhjon.

Hemfärden från fäboden på hösten blev på sätt och vis en repris på försommarens "buffring" till fäboden. Det var nog skönt för fäbodkullan att, när höstmörkret började falla få flytta hem till byn igen.

Under årens lopp förändrades även fäbodlivet. Moderniteterna började så smått vinna insteg även där. Vägen till fäbodvallen blev bättre, hjälpmedlen i arbetet gjorde detta lättare, man fick till exempel separator och man fick bättre belysning samt mycket annat.

Nu är Fageråsens fäbod som levande sådan, nedlagd för 40-talet år sedan. Detta när man idag med bil kan ta sig dit på några minuter.

Sedan gammalt och ända fram till några decennier in på detta århundrade var Gopshus by hemfäbod för några familjer från Bonäs och Kråkberg. Detta passade väl in i den typ av boskapsskötsel som bedrevs i Gopshus. De flesta gårdar i byn hade själva skogsbetesgång för kreaturen som liknade fäbodbrukets.

Anna Ädling har hört sin mor, Brykt Anna Persson från Bonäs, berätta om sin barndoms färd till hemfäboden Gopshus. Man for efter skolavslutningen i början av juni.

Över högsommaren förflyttade man sig till långfäboden Skarphol för skogsbete. Under Gut Mait Larsdotters och Brykt Per Matssons tid, omkr. 1850-1900, fanns det bara klövjeväg hit. Fick man en kalv så blev det att bära den med sig i en så kallad bög. Man minns också att det fanns gott om ormar här.

Familjen Brykt Erik Persson, Bonäs, på hemfärd på hösten efter sommaren på sin hemfäbod i Gopshus. Man flottar över älven vid färjestället i Långlet. Året är 1924.

Höskörden i Gopshus sparades i lador på platsen till nästa års vistelse vid hemfäboden. I augusti flyttade man tillbaka hem till Bonäs.

Som en parentes kan nämnas att Underberg, som i dag är en utäga tillhörande Gopshus skifteslag, under förgången tid varit ett fäbodställe som ägts och brukats av bönder från Mora-Noret.

Nästa kapitel: Skogen och skogsbruket genom tiderna

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-04

e