Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Bärplockningsepoken

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Det var först under 1800-talets senare hälft som skogsbären kom att spela någon större roll för folkflertalet. Då blev konserveringstekniken ekonomiskt tillgänglig för människorna i allmänhet och järnvägsnätet hade börjat byggas ut, vilket möjliggjorde export av lingon till särskilt Tyskland, som var en stor marknad för denna produkt.

För Gopshus del började den stora bär rushen omkring sekelskiftet. Att just den här byn blev ett centrum för bärplockning och speciellt lingon, som kallades för "skogens röda guld", har sina särskilda orsaker. Det var nämligen några viktiga faktorer, som måste uppfyllas för att ett centra skulle uppstå, och en del av dessa kunde Gopshus uppvisa.

För det första fanns här i närheten ett enormt "bärställe". Hela skogsbrandfältet från 1888 var översållat med bär, både blåbär och lingon. För det andra hade järnvägen här förbi färdigställts vilket möjliggjorde bärtransporter i större skala och kommunikationer med omvärlden samt för det tredje fanns i dessa bygder många villiga bärplockare.

Redan från början blev aktiviteten omkring bärplockning, försäljning och köp mycket stor. Det berättas, att under bärsäsongen var det om morgnarna fullkomlig folkvandring genom byn av sådana som skulle upp på "brändan" för att plocka bär.

Inte endast bybor och folk från grannbyarna sökte sig ut till bärmarkerna, utan även tågledes kom man hit från olika håll. Sålunda omtalas från Älvdalen, att det med morgontåget därifrån mot Mora kunde vara hundratalet bärplockare som skulle till Gopshus. Dessa hade, sägs det vidare, före avfärden vidtalat lokföraren, att denne skulle sakta in tåget i motlutet ett stycke före Gopshus station, så att de kunde hoppa av där. På det viset vanns något i både tid och våglängd, ty man ville så fort som möjligt nå de hägrande bärmarkerna.

Andra bärplockare, som kom till byn, kunde hysa in sig någonstans för övernattning medan bärsäsongen varade. Bl. a. berättar Ljuder Einar, att han från sin barndom omkring 1920-talet minns, att det bodde folk från Garberg i deras lada. De hade mat med sig, plockade bär om dagarna samt rensade dessa på kvällarna och sov i ladan. Det har även hänt att bärplockare övernattade i skogen, ofta utan något tak över huvudet med endast en "nying" som lyste och värmde, eller också byggde man sig en riskoja där man bodde under bärtiden.

För folket i Gopshus var höstarnas bärplockning oerhört viktig och har så varit ända till i slutet på 1950-talet. Vid den tidpunkten började tillgången på alternativa försörjningsmöjligheter göra sig märkbar. Bärrikedomen hade också med tiden sinat. På "brändan" hade skogen börjat ta överhand och tillgången på bär, speciellt lingon, blev som en följd därav sämre.

Det är särskilt två tidsperioder under bärplockningsepoken, som man minns och talar om. Den första inföll efter första världskrigets slut, då det var mycket dåliga tider och inget arbete stod att få, den andra kom i början av 1950-talet.

Både ung och gammal deltog i plockningsarbetet för att hjälpa upp familjens ekonomi. Många gånger varade bärsäsongen ända tills snön kom och lade hinder i vägen. Ibland var inkomsten från bärplockningen så viktig att sädesskörden blev eftersatt.

De kontanter man kunde få ihop under bärsäsongen var ofta, åtminstone under seklets första decennier, de enda pengar som disponerades på hela året. Enligt Lund Evald Andersson kunde 200 kronor per år vara allt man hade att röra sig med vid den tiden. Pengarna härrörde med största sannolikhet från inkomster av bärplockning. Bärfösäljningspengarna skulle räcka till både mat och kläder samt eventuellt skor.

I en del fall, kanske många, hade man i byns affär under en stor del av året handlat på kredit, för att sedan, när bärsäsongen var inne, klara upp sina ekonomiska mellanhavanden med affärsägaren. Denna affärsmetod gick så till, att vid varje köptillfälle fördes de köpta varorna med priset in i en bok som kunden hade med sig och motsvarande uppgifter antecknades även i affärens bok över utestående fordringar. Att köpa mat på detta sätt, kallades i Gopshus att "handla på bok".

Man plockade inte enbart skogsbär "på förtjänst" som det hette, utan hushållets årliga bärbehov tillgodosågs även. Varje gård hade i regel en bärtunna eller kagge fylld med lingonsylt, ofta osockrad. Sylten gav omväxling och smaksatte den dagliga och ganska ensidiga kosten. En vanlig orsak till att sylten var osockrad, finner man i bristande ekonomiska möjligheter till så stora sockerinköp på en gång.

För att fullständiga bilden av ett bärcentrum, måste det även finnas bäruppköpare. Som sådana har under årens lopp ett flertal Gopshusbor fungerat och även andra har köpt upp bär här.

Från den första tiden minns man Knagg Anders Andersson, Erik Ljuden och Anders Rombin. Håll Oskar Andersson som bodde i Oxberg köpte också upp bär här i byn. Han höll till i sitt föräldrahem uppe i gården Ves med bäraffärerna.

Senare tog Oskar Anderssons söner vid och uppe på "Bryktbåkk" hade Mångs Olof Persson sitt köpställe. Innan själva bärepoken var över hann också Karl Nordin komma in i bäruppköparbranschen. Han tog över när Mångs Olof slutade. Valentin Juhlin sysslade också någon tid på 1930-talet med bäruppköp.

Enligt samstämmiga uppgifter skall det, för det mesta, ha varit 2-3 uppköpare samtidigt i Gopshus. Samtliga dessa uppköpares bär vidarebefordrades med järnväg från Gopshus station till mottagare i framförallt Tyskland. En del bär gick också till Stockholm. Det var hela järnvägsvagnar lastade med bär som avgick härifrån.

Bärpriserna har under bärepoken i Gopshus varierat en hel del, dels år från år, men dels också dag från dag. Det var stor konkurrens mellan uppköparna om plockarnas bär och det enda konkurrensmedlet var priset.

John Hedlund säger, vid en intervju med honom, att det lägsta pris som han hört talas om när det gäller lingon, var 15 öre per kg för rensade bär. Det kanske bör klargöras att bären, vid försäljning, alltid skulle vara väl rensade. 15 öre per kg var ett högst tillfälligt pris för ganska omgående steg det till 18 öre per kg. Sedan höjdes priset så småningom via 20 öre per kg till 25-50 öre. På 1950-talet, sägs det, fick man vid försäljning av lingon 50-55 öre per kg. Dessa priser vidimeras av många bärplockare i Gopshus.

De första åren under bärrushen fanns det obegränsade mängder bär. Det var bara att ta för sig. Han säger att det i stort sett endast var att "ösa på". Några markhinder som försvårade plockningen fanns heller inte på "brändan" vid den tiden. Karl Morén har berättat, att hans mor Anna och morbror Alfred plockade bär gemensamt. Hon plockade och han bar hem bären. En dag plockade hon enligt uppgift sju kontar, vilket belyser förekomsten av bär.

Även om det fanns gott om bär, var detta med bärplockning ett drygt arbete. Först skulle man i timtal gå böjd i framåtlutande ställning för plockning och därefter skulle man bära hem den tunga bördan. Det kunde hända att de starkaste männen hade två kontar med bär ovanpå varandra. Vid hemkomsten vidtog sedan rensningen innan det var dags för försäljning.

Efterhand bildades gångstigar där bärtrafiken var som livligast. I anslutning till Kliktvägen och Högåsvägen fick man också speciella vilställen, med särskilda namn, t.ex. "Hästskon", där folk med sina tunga bärbördor kunde ta sig en välbehövlig paus.

Senare när brandfältet började växa igen, kunde det hända, att man mot slutet av bärsäsongen, fick gå ganska långt för att hitta tillräckliga mängder bär. Det har sagts, att när det var avplockat hemomkring, kunde man gå ända till Risåsen och Norra Garberg för att plocka. Det har till och med hänt att man varit ända till Hemulsjön. I de fall man hade tillgång till häst klövjade man i sådana fall hem sina bär.

Det var ganska självklart, att när bären blev värdefulla strävade många hjärnor efter att finna metoder i syfte att kunna plocka bären snabbare. I slutet av 1800-talet konstruerades flera bärplockare och småningom utvecklades den typ som vi använder ännu i dag.

När bärrushen här inleddes var redan praktiska bärplockare utprovade. Först användes smala plockare ofta av plåt, men på grund av bärrikedomen och de jämna rena markerna gick man snart över till en bredare typ av trä. Med dessa gick plockningen mycket snabbare.

Att rensa de plockade bären för hand var tidsödande. Därför konstruerades även speciella bärrensningsmaskiner, men dessa kom i marknaden ganska sent. Innan dessa bärrensare kom användes vanliga kastmaskiner för rensning av säd, vilka omändrades något för att de skulle kunna bli effektiva i bärrensningen.

När Valentin Juhlin på 1930-talet köpte upp bär fick han sig tillsänt en mekanisk bärrensare. Denna tog han med sig till Carl-Erik Ljudén och frågade om inte denne skulle kunna tillverka likadana eller lika fungerande bärrensare.

Carl-Eriks son Teodor fick i uppdrag att leta upp torra aspar för rulltillverkning till rensarna, och sedan gjorde Carl-Erik bärrensare i mängd. Tyget till väven som skulle användas som transportband för skräpet sydde Carl-Eriks fru Inga till av säckar. Dessa bärrensare används än i dag i dessa trakter.

Enligt Bror Olsson, son till Mångs Olof Persson, var det en verklig bärrush i Gopshus på 1920-talet. Mångs Olof var vid den här tiden bäruppköpare. Bror minns, att det var fullt med bärplockare i byn då. Man kom ifrån byarna häromkring samt från Mora, Orsa, Våmhus och Älvdalen. Hela Bryktbåkk var kvällstid översvämmad med folk som skulle rensa och sälja sina bär.

För att skapa bättre belysningsförhållanden sattes en sladdlampa upp på gårdsplanen. Till hjälp vid bärrensningen, och för att delvis komma ifrån rensning för hand, omändrade Mångs Olof sin kastmaskin till bärrensare.

Bror berättar att det blev så mycket bär på gårdsplanen i Bryktbåkk, att man inne i huset måste lägga dubbla omgångar mattor på trägolvet, för att skydda detta mot bärfläckar från folks skosulor, när man gick där inne. Mångs Olof själv hade dagligen fullt arbete med att väga bär och betala ut likvid till bärplockarna. Klockan 11 varje förmiddag fick han per telefon meddelande från grossist eller mellanhand om det dagsaktuella bärpriset.

Mångs Olofs äldsta söner hade sysselsättning med att, förutom lagning av söndriga bärlådor, som tomma kom i retur från Tyskland, transportera ned de Inköpta bären till järnvägsstationen för vidare befordran. Som bäruppköpare lastade Mångs Olof Persson ut en järnvägsvagn (finka) med bär varje dag.

I anslutning till redogörelsen för bärepoken i Gopshus, vill vi återge följande tidningsartikel. En anonym Älvdalsbo har 1969 tillställt Mora Tidning nedanstående berättelse, som belyser tvenne numera smått kulturhistoriska företeelser, nämligen bärplockning på Gopshusbrändan och övernattning vid en s.k. nying (på älvdalsmål "nåjde").

"Det var året 1910 som jag 12-årig fick följa Lindbers-Per och hans Marit till Gopshusbrändan för att plocka lingon. Brändan - eller "svidu" som det heter på älvdalsmål - uppstod efter den väldiga skogsbranden anno 1888.

Brändan blev en "allfarsort" för alla som ville plocka lingon. Bär saknades aldrig, de räckte för flera socknars behov. Överflödet tog smarta uppköpare hand om för export ut över landet.

Den som en gång skådat bärprakten på Gopshusbrändan (eller Lädebrändan som den också kallades) glömmer den aldrig. Koltäckta stubbar och tuvor med röda lingon, och lingon i myriader däremellan som på en oändlig matta över åsar och berg var sannerligen en syn för ögat.

Eftersom utgångspunkten var Blyberg måste det åkas med båt över älven för att sedan på slingrande gångstigar nå fram till bärlandet. Den här gången hade Per bestämt att vi skulle ända upp på Högåsen, dit det var ganska långt att gå. Därför måste vi också övernatta.

Jag blev ganska bekymrad över detta, eftersom Per upplyste att det fanns varken kojor eller stugor på trakten. Det problemet skulle nog reda upp sig, sade Per. Vi skulle ligga hos "nåjden", vilket för mig verkade mycket spännande och intressant.

Lindbers-Per var utrustad med såg och yxa, vilka nu kom till användning. "Nåjden" skulle nu ställas i ordning och ge oss värme över natten. Två "lågor" dvs stockar, av torrfura forslades fram. På den ena sattes ben så att den kom att likna en sågbock. På denna lades sedan den andra stocken och fästades med två träkilar i stockändarna.

Innan stockarna placerades på varandra höggs flisor upp i stockarna som skulle ligga mot varandra, detta för att elden skulle få bättre fäste. För att få elden att tända bra, måste Per få fatt på en tjärstubbe och av denna hugga tändved och stickor, som stacks in mellan stockbumlingarna.

Men stocken måste stå stadigt, varför Per slog en kil i översta stocken. Överst i denna fästes sedan rotändan av en björk av lämplig längd, vilken alltså blev lutande mot toppändan mot den blivande huvudgärden, som bestod av en mindre stock, ej för grov. Björken kallade Per för Kettis-Keste. Var han fått det namnet ifrån vet jag inte.

Sedan var det dags att på marken lägga mossa och granris till dess det ansågs behagligt att ligga på.

Så blev det då så småningom "sängdags". Per tände tjärvedsstickorna. Det tog eld mellan stockarna, och det hela verkade riktigt mysigt för tolvåringen. Jag blev tillsagd att ligga mellan Per och Pers hustru Marit ifall det skulle bli litet kyligt. Sagt och gjort. Om en stund låg jag där och stirrade in i elden medan stjärnorna blinkade god natt åt oss. Per hade skaffat sig en stör som räckte fram till de brinnande och glödande stockarna. När jag frågade vad han skulle med stören till, så svarade han:

- An dar al ig åvå og tjytå nåjdan min.

Stören skulle användas för att peta mellan stockarna så att det brann bra, menade han.

Efter denna upplysning tog sömnen ut sin rätt, och jag försäkrar att jag sov riktigt gott. Varmt var det också. Utvilad kunde jag nästa morgon ge mig av ut i lingonmarkerna igen. Tillsammans med Per och Marit".

Ullås Majt rensar bär.

Ullås Majt rensar bär för hand. Kortet från omkring 1930.

Vy från gården Gertru med bärlådor i förgrunden.

Vy från gården Gertru eller Djos. Gårdarna är t.v. Jugongard med Knås i mitten. Obs. bärlådorna i förgrunden. Flickorna är fr.v. Astrid Bergman, Selma Andersson och Elsa Eriksson. Foto: Sticko Erik omkr. 1915.

 

Nästa kapitel: Gopshusbäcken - byns livsnerv i gången tid

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-07

e