Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

Gopshusbäcken - byns livsnerv i gången tid

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Bäcken som rinner mitt genom byn och delar denna i tvenne ungefär lika stora delar, har haft stor betydelse för byfolket, och för dem som bott i närheten har den varit en livsnerv. Bäcken har satt sin prägel på byn där den som en serpentin ringlar sig fram i dalgången och på en del ställen, på grund av den branta lutningen, bildar vattenfall. Det var inte endast för utvinning av vattenkraft som bäcken var viktig, utan många gårdar var även beroende av den för sin vattenförsörjning och andra aktiviteter.

Skiss över Gopshusbäckens anläggningar

Skiss över Gopshusbäckens anläggningar.
(Klicka på skissen för att öppna den i ett separat fönster)

Dammar och andra vattenbyggnader

Om vi börjar ovanför byn och går nedströms Gopshusbäcken finner vi att följande vattenbyggnader funnits:

1. Ungefär mitt för "Ulåbylkittan" har det funnits en damm med en vattenhjulsdriven såg. Denna såg var försedd med en ram eller ett blad. Anläggningen ägdes omkring sekelskiftet av Mångs Olof Persson. Denne hade ärvt anläggningen år 1892 efter Gertrud Erik Olsson (Brykt Erik), den s.k."skogvaktaren", vilken bodde på "Bryktbåkk" vid den tiden. På samma ställe har det även funnits en spånhyvel, likaledes vattenkraftsdriven, med vilken man tillverkade "takpärt". När anläggningarna uppfördes och när de lades ned är oklart.

2. Något nedströms ovannämnda damm låg den s.k. "Bonddammen", som var ett vattenmagasin för nedanför i byn liggande vattenhjul med dithörande anläggningar. Denna damm ägdes av Knagg-släkten (gårdarna Bond och Rassol). När den tillkom vet vi inte, men den raserades under 1900-talets tredje decennium.

3. Ytterligare litet längre ned efter bäcken, alldeles som den kommer i kontakt med den odlade jorden i byn, vet vi, att det har funnits något slag av vattenbyggnad. Vad för anläggning det varit kan vi bara spekulera om. På storskifteskartan från 1845 finns det nämligen en markering som går tvärs över bäcken och anger en byggnation av något slag.

4. Nere i själva byn fanns det först en damm belägen mellan gårdarna "Ins" och "Nissgard". Till denna hörde två vattenhjul. Det som var täckt och låg på södra sidan av bäcken tillhörde gården "Ves". Det andra vattenhjulet, beläget på andra sidan av bäcken, tillhörde gården "Ins". Båda dessa drev slipverk. Enligt storskifteskartan skall det redan 1845 ha funnits en vattenbyggnad där. I dag finns endast dammen, i renoverat skick, kvar.

5. Nästa anläggning, nedströms efter bäcken, hade en damm som låg mitt för den gård som idag ägs av Gunnar Nordin. Denna vattenreservoar tillhandahöll vatten för två vattenhjul, ett större och ett mindre.

Det större ägdes av Knagg-släkten. Ifrån dammen fördes vattnet via en lång träränna till vattenhjulet som drev ett tröskverk samt ett slipverk. Tröskverket var inbyggt i en stor lada och många av byns jordbrukare tröskade på höstarna sin säd där. Denna anläggning revs under första hälften av 1930-talet och ladans trävirke utgör nu en del av stommen till byggnaden i f.d. Ljudens Snickeriverkstad i byn.

Det lilla vattenhjulet ägdes av gården "Skord" och drev ett slipverk. Även detta revs eller lades ned vid ungefär samma tidpunkt. Enligt storskifteskartan skall det redan 1845 ha funnits två vattenbyggnader där. Rester efter dammbyggnaden och särskilt själva vattenmagasinet finns kvar än i dag.

6. Dammen och vattenhjulet ytterligare knappt ett hundratal meter nedströms ägdes av gården "Flint". Anläggningen bestod av, förutom dammbyggnad och vattenhjul, stor tvåvånings trösklada med tröskverk samt slipverk. Byggnådeåret var 1909 och nedläggning av trösk- och slipverk skedde ungefär samtidigt med förut beskrivna anläggningar, alltså under 1930-talet.

I dag finns endast tröskladan kvar. Även där tröskade en del av byns bönder sin säd. Tröskningen i ett vattenhjulsdrivet tröskverk tillgick på följande sätt:

I första momentet skildes i en stifttrösk halm och sädesax från varandra. Därefter separerades agnarna från sädeskärnan i en handdriven kastmaskin. (Före kastmaskinens tid användes stora såll). Efter dessa moment var säden rensad så att den dugde till vanligt bruk. Skulle den användas till utsäde rensade man säden ytterligare. Man kastade då för hand med kastskovel och skilde lättare säd från tyngre. Den tyngsta höll bättre kvalitet än den lättare och hamnade på grund av sin vikt längst bort vid kastning.

7. Sedan kom Bergsmans Anders Erssons anläggning, belägen där Lund Evald Anderssons bodde. Denna vattenkraftsbyggnad började strax nedanför gården "Flints" vattenhjul och bestod längst upp av en lång, smal träränna, delvis nedgrävd i marken något bredvid och jämsides med själva bäckfåran. Rännan mynnade i en anlagd damm eller vattenreservoar i närheten av där gårdens jordkällare nu är belägen.

Där rännan började uppströms, fanns en dammlucka omedelbart nedanför, varmed man stängde av den naturliga bäckfåran, torrlade denna, och ledde in allt vatten i trärännan. Från dammen leddes sedan vattnet till ett vattenhjul som drog ett tröskverk inne i en trösklada samt det överallt befintliga slipverket. Det här vattenhjulet drev även en liten klingsåg för sågning av snickerivirke. När den här vattenbyggnaden kom till har vi inte lyckats få klarhet om men tiden för nedläggningen var troligen den mest vanliga, alltså omkring 1930.

Evald Andersson vid Bergsmans Anders Erssons gård. Fotograf; Sticko Erik.

I anslutning till Bergsmans Anders Erssons vattenhjul fanns ett till fastän betydligt mindre. Den anläggningen ägdes av Carl-Erik Ljuden och drev bl.a. en torvströrivare samt svarv och borrmaskin m.m. som fanns i en byggnad några meter från bäcken och på andra sidan samt tillhörde den s.k. "Morgården". Det här vattenhjulet var tvärställt det stora och tog emot vattnet innan det passerat den förstnämnda anläggningen. När det skulle användas måste man stänga en dammlucka framför det stora vattenhjulet, lika väl som man måste stänga luckan till det lilla när det andra skulle användas.

8. Nedanför "Knås" eller om man så vill mitt för "Hålls" fanns nästa dammbyggnad med tillhörande anläggning. Det var ett vattenhjul som drev ett slipverk. Anläggningen ägdes av Carl-Erik Ljuden och var i bruk omkring sekelskiftet och ett antal år framåt.

9. Vid bäcken, mitt för "Båkkgard", stod förr och finns ännu kvar ett källhus ("mejeri" el. mjölkbod), en liten byggnad med ett fyrkantigt hål i golvet över bäcken, tvärribbor däröver och träkrokar nerstuckna genom dem, vid vilka mjölk- och gräddkrukorna hängdes och nedsänktes i vattnet.

10. Sista dammen och vattenhjulet som kunnat lokaliseras och dokumenteras låg nedströms "Båkkgard", vid de tvära bäckkrökarna före den nu befintliga landsvägen och kulverten. Detta vattenhjul, som till skillnad från de övriga var horisontalställt, drev en skvaltkvarn. Anläggningen ägdes av den släkt som sedermera antog tillnamnet Öhnell. Den fanns med på storskifteskartan 1845 och lades troligen ned omkring sekelskiftet.

Vattenhjulet vid Bergsmans Anders Erssons gård. Inga Ljudén rensar fisk i bäcken, dottern Märta i hatt leker bredvid. Foto omkring 1910 Fotograf Patrik Jönsson.

Bäcken som vattentäkt för människor och djur

Gopshusbäcken har i gångna tider varit det ställe där folk som bodde i närheten hämtade sitt vatten. Sålunda är det känt att gårdar som Ingebor (Juhlins), Ulåbyl, Ins, Nissgard, Skord, Finns, Bergsmans, Mati, Lok och Byskolan hämtade allt sitt vatten där, både dricks- och hushållsvatten samt i förekommande fall vatten till kreaturen.

Troligtvis var det ännu flera gårdar som längre tillbaka i tiden nyttjade bäcken som vattentäkt. De flesta i byn tog vatten i bäcken när källorna eller brunnarna sinade, företrädesvis då till djuren.

Det var tidsödande och besvärligt att hämta vatten från bäcken. Man ville av naturliga skäl ha sin vattentäkt så nära gården som möjligt. Därför fick man antingen fördjupa bäcken eller lägga upp stenar, så att en liten fördämning bildades, där man kunde fylla vattenämbaret.

På vintern, när bäcken frusit till, fick man hacka hål i isen vid vattenstället, och mellan hämtningarna täppa till hålet med något, t.ex. en säck fylld med halm eller en trälucka.

Vatten från bäcken transporterades ofta till gårdar som låg ganska långt från denna. Gårdar som t.ex. Rassol och Bryktbåkk tog vatten där, åtminstone vid torrperioder sommartid och i regel om vintern. På sommaren fick vattnet bäras med ok eller dras på dragkärra och vintertid byttes dragkärran ut mot en kälke på vilken man placerade en laggad vattenså som man fyllde med vatten.

I sammanhanget bör påpekas att de gårdar som tog dricks- och hushållsvatten ifrån bäcken ofta passade på att fylla sina vattenbehållare morgontid innan bäcken togs i bruk för tvättning och andra aktiviteter.

Bäcken som tvättställe

Nästan samtliga i byn, åtminstone de som inte bodde allt för långt ifrån, tvättade under gången tid i bäcken. Det gällde kanske framför allt, när det var frågan om, mattvätt och annan tvätt av större omfattning.

För tvättning i bäcken, som i regel försiggick på samma ställen som var plats för vattenhämtning, fordrades en hel del arrangemang. Man murade där, intill bäcken, på lämpligt ställe med natursten och utan sammanbindningsmedel upp en eldstad, som det hette, där man kokade vatten och bykade sin tvätt.

Vidare skulle man ha klappsäte, klappträ, tvättbräde, rotborstar, tvättsåar och bykkar samt för vattenkokningen en vattenkittel som var gjord av koppar.

Ved måste också finnas till hands, när man skulle göra upp eld och värma vatten. Innan såpa eller lutpulver fanns att tillgå, använde man björkaska som lut eller tvättmedel vid tvättningen.

Att tvättning i bäcken var förenat med en hel del besvär kan man förstå. Det var egentligen endast vattnet som fanns på plats.

Kvällen före tvätt dagen fraktades tvätten till bäcken för blötläggning i kallt vatten. På tvätt dagens morgon gjordes först upp eld i eldstaden och värmdes vatten i kitteln vilket sedan slogs över i en tvättså eller balja i vilken tvättkläderna lades ned.

Därefter gnuggades tvätten på tvättbrädet tillsammans med såpa, när sådan kommit i marknaden. Den proceduren fortsatte tills tvättplaggen bedömdes vara rena. Rotborsten kom också till användning i det här skedet.

Därpå lades tvätten ned i kitteln med kokande vatten i vilket man tillsatt lutpulver. Där fick plaggen koka både länge och häftigt. Efter detta vidtog klappning av tvätten med klappträ på klappsätet omväxlande med sköljning i bäckens rinnande, kalla vatten tills allt tvättmedel, all lut, var borta. Ibland lades tvätten i vatten igen, ytterligare en natt, innan hängning av densamma för torkning vidtog.

Det sägs, att vid tvättning vintertid, var det heta vattnet riktigt skönt att komma i beröring med, I övrigt tenderade allt vått att frysa till is vid sådana tillfällen och bäcktvätten var en mycket besvärlig historia.

En del gårdar förtvättade hemma och använde bäcken endast för sköljning. Andra som inte nådde bäcken eller tvättstället vintertid sparade ofta alla smutskläder och mattor hela vintern för stortvätt när våren kom.

Bäcken som arbetsplats

I det föregående har bäcken nämnts som den plats där man tvättade kläder och mattor bland annat. Här skall försök göras till beskrivning av ytter­ligare aktiviteter som bedrivits vid Gopshusbäcken.

Man gjorde förr i tiden själva det potatismjöl som behövdes för hushållet. Det var en tillverkning som krävde stora mängder vatten och därför höll man till vid bäcken.

Efter rivningen av den råa potatisen i en speciell potatiskvarn, skulle den rivna produkten sköljas tills den blev alldeles vit och ren samt torkas. Det var ett tidsödande arbete som, när det var klart, lämnade kvar en ren stärkelsevara.

När man bryggade dricka gjordes det oftast vid bäcken, där det fanns riklig tillgång på vatten, som var en viktig ingrediens i hemtillverkning av svagdricka. Många var de gårdar i byn, som sommartid gjorde sin egen brygd för att ta med ut på slåttermarkerna när höet skulle bärgas och det var varmt i högsommarsolen.

Till det hemgjorda svagdrickat användes förutom vatten, humle, malt av korn och råg samt jäst. Först skulle maltet kokas i den noggrant rengjorda kitteln och sedan silas så att man fick en ren vört. Humlen kokades därefter i vörten och silades bort. När brygden svalnat tillsattes jäst och jäsningen fick pågå i någon dag innan drickat tappades på en speciell drickstunna av trä eller i vanliga flaskor.

Hemtillverkningen av både potatismjöl och svagdricka upphörde på 1930-talet då den nya tiden gjorde sitt intåg i dessa bygder.

Förr i tiden kokades också potatis till tunnbrödsbakningen vid bäcken. Även potatis till djuren, speciellt grisarna, kokades där. Detta har pågått ända in i senare tid.

Även de kringresande förtennarna, bland andra "Korsnäs-Lasse" och bröderna Hjälm, hade sin arbetsplats vid bäcken. Vid förtenning belägger man ett föremål med en tennhinna. Förr i tiden användes speciellt kokkärl av koppar och dessa måste förtennas ibland. Likaså måste saker av järnbleck, det som kallades för bleckkärl förtennas.

Kopparkärl förtennas genom att smält blyfritt tenn med en sudd ingnides på det förut upphettade kärlets yta, varvid en lösning av zinkklorid och salmiak används som flussmedel. Vid förtenning av järnbleck betas detta med utspädd svavelsyra och neddoppas sedan i ett tennbad, vars yta är täckt av flussmedel. Med flussmedlet sänker man smältpunkten.

När förtennarna arbetade vid bäcken var inte denna plats vald på måfå. Där hade dom tillgång till vatten att kyla av det heta förtenta kärlet och där kunde dom göra upp eld för att smälta tennet och värma upp kärlet som skulle förtennas.

Innan själva arbetet tog sin början gick förtennarna omkring i gårdarna och samlade tillhopa kärl som byfolket ville ha åtgärdade och efter arbetets utförande lämnade de tillbaka dem och fick sin betalning. Liksom alla andra yrkesmän var förtennarna noga med att bevara sin yrkeshemlighet. De ville inte gärna att någon skulle få insyn i deras arbete. Numera är denna kategori kringresande förtennare utdöd.

Bäcken som fiskevatten

Förr i tiden, när vattenföringen i bäcken var betydligt större än nu, kunde man sommartid fiska laxöring där. Särskilt vid rikliga nederbördsperioder vandrade öringen från Dalälven och Gopalån upp i bäcken. Det var något som mestadels pojkar sysslade med, men en och annan äldre mansperson kunde också göra det.

Längre tillbaka i tiden, omkring sekelskiftet, sägs det att även flickorna sysslade med bäckmete, då oftast i sällskap med någon pojke.

Man fiskade med spö och krok samt mask. Metspöet var ofta en smäcker tall eller björk av 2-3 cm grovlek. Detta spö barkades och sattes att torka på någon vägg, så att det skulle bli lätt och behändigt att handskas med.

Innan de köpta och fabriksgjorda metkrokarna slog igenom använde man som krok en böjd knappnål på vilken man trädde masken. Som rev användes några meter sytråd, helst "björntråd".

Vid lämpligt fiskeväder, regn och stor vattenföring i bäcken, kunde fångsten uppgå till 25-50 stycken bäcköringar vid en fisketur som sträckte sig över några timmar. Fiskstorleken var en strömmings eller i bästa fall en sills, alltså 15-25 cm.

När höstmörkret föll brukade pojkarna och även flickorna ägna sig åt det numera förbjudna fisket med "ljuster". Ljustret var enkelt, en vanlig gaffel (matgaffel) fastsatt på en träkäpp, och ljuskällan bestod före ficklampornas tid av en karbid- eller fotogenlampa, i något fall av tjärvedsbloss.

Någon gång förekom också fiske med mjärde. Denna mjärde var gjord av "telningar" från någon videart. Man gjorde den till formen som en strut med ingångsöppning i den vida änden och denna förminskades med en mindre strut inuti med öppning i toppen. Detta måste till för att fisken inte skulle hitta ut igen. När man lagt ut mjärden i bäcken lades stenar upp som armar mot båda stränderna och detta skulle leda in fisken i mjärden.

Bäcken och dess omgivning är idag ganska olik den vy man hade fordom och ända in på 1930-talet. Förr var det liv och rörelse omkring bäcken och särskilt var detta fallet sommartid.

Vattenbyggnaderna var i bruk och det hände för det mesta någonting. Vattenhjulen som drev de mekaniska anordningarna knarrade lätt när dammvattnet släpptes på och med ett fräsande ljud kastade sig över vattenskovlarna. Bäckdalen, eller "bäckgraven" som den kallades, hölls öppen genom slåtter, och dammarna låg där med sin blanka vattenspegel eller vattnet kastade sig skummande utför de vattenfall som bildades vid varje anläggning.

På våren var dalen på sina ställen översållad av vitsippor i blomning och senare följde andra blomster. Vintertid, eller på hösten när kylan och snön kom och vattenpartiklarna, särskilt vid dammbyggnaderna och de vattenfall som där fanns, frös till is, bildades fantasifulla isskulpturer.

Nu är dammarna och vattenbyggnaderna till största delen raserade eller bortrivna. Man ville förmodligen inte ha några minnen kvar från den gamla och slitsamma tiden. Om de skulle bevarats för nutiden hade det även krävts omfattande och dyra reparations- och underhållsarbeten.

Bäckdalen har delvis vuxit igen, utom på en del ställen där man ännu försöker hålla träd och buskar på avstånd. Det merendels låga vattenståndet numera gör också sitt till att bäcken förlorat något av sitt dominerande inflytande i naturen.

 

Nästa kapitel:Gopalån

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-01-08

e