Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

AK-arbetet och stenkistorna

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Under första hälften av 1930-talet påbörjades i Gopshus ett större AK-arbete, som det hette på den tiden.

Dalälvarnas Flottningsförening hade varje vår under flottningen vissa besvär med sitt flottgods i Österdalälven vid Gopsängarna och vidare till ett stycke nedströms byn.

Med det rikliga vårflödet, var det ofta vanligt, att flottningsvirket spred sig ut över ängarna mitt för Gopshus. Detta medförde ofta ett dyrbart och tidsödande merarbete att föra virket tillbaka till flottleden igen. Därför beslutade man, att på de mest utsatta platserna, de låglänta stränderna, bygga några långa, kraftiga stenkistor längs älvstranden.

Tanken på projektens förverkligande sammanföll med en riksomfattande lågkonjunktur med tillhörande arbetslöshet i början av 1930-talet. Bland annat var gruv- och sågverksarbetare i Bergslagen och södra Norrland särskilt drabbade. Därför kom arbetslösa gruvarbetare från Grängesberg och sågverksarbetare från t.ex. Kramfors, Sundsvall, Söderhamn och Gävle med flera orter hit för att utföra stenkistebyggandet. Även några arbetslösa sågverksjobbare från Mora fick vara med. Totalt var det mellan femtio och hundra AK-arbetare här samtidigt.

Knagg Richard Andersson, som var gårdfarihandlare vid den här tiden har berättat, att konjunkturerna var så dåliga, att han tidvis inte brydde sig om att åka ut för att göra affärer. Det var i alla fall ingen som hade råd att köpa något. Han sysslade istället med att forsla personal som hade med AK-arbetena att göra, mellan de olika arbetsplatserna. För den uppgiften betalades 5 kronor per dag och gällde i det här fallet häst och karl.

AK-arbetarna bodde i stora träbaracker i närheten av arbetsplatserna. Under tiden som stenbrytning pågick i Gopsberget och Lövberg fanns det kojor där och tillika nere vid älven där stenkistorna skulle anläggas. Varje barack fungerade som en enhet för sig. Den löste sina egna ekonomiska problem när det gällde mat och anställning av kocka.

Baracken hade endast ett rum med en kokspis mitt på golvet och sovplatserna var placerade utmed väggarna. Sängarna var tvåvånings tarrsängar. Varje barack hade en kocka, hushållerska, som skötte mathållningen och städade samt såg till att boendet blev så hemtrevligt som möjligt.

Hennes uppgift var också att se till att hushållet inte blev för dyrt. Mat och kocklön fick inte överstiga 1:25 kronor per man och dag. Kockan disponerade ett hörn av kojan för egen del. Detta utrymme avskärmades med en eller flera upphängda filtar, bakom vilka hon kunde vistas under fritiden och på natten.

All mat till kocklagen, och även andra varor, inköptes i byns affärer och höjde avsevärt dessas lönsamhet de här åren. Den mjölk som behövdes levererades av byns bönder och dessa uppfattade nog den här situationen högst positivt. Mejeriet hade ännu inte börjat hämta mjölk här. Det sägs att mjölkpriset var 20 öre per liter.

Två kvinnor i byn, Astrid Eklund och Hilma Plahn, var under en period kockor i AK-förläggningarna. Dessa har berättat, att arbetarna skulle ha tre lagade måltider per dag samt dessutom kaffe med dopp någon gång dagligen. Enligt Astrid kunde hon hålla nere matkontot genom att själv baka allt bröd som behövdes. Båda har även omvittnat att stämningen mellan mannarna i barackerna var god och kan inte minnas att några tvistigheter var för handen någon gång.

Astrid har omtalat, att hon först hushållade i en barack nere på änget mitt för Garberg och senare i en som låg vid flottarstugan bortom Färjan. Hilma var en tid i en barack som låg bortom och ovanför Olpersmyren och därefter i en belägen i närheten av flottarstugan "söder om byn".

Av någon anledning var omsättningen på kockor förhållandevis stor. Dels kunde det hända att flickorna inte trivdes och dels torde det ha berott på att matkostnaden inte kunde hållas inom stipulerade gränser och då var det enklast att skjuta över ansvaret och skylla på kockan.

Första arbetsuppgiften bestod i upptagande av stenbrott och stenbrytning i Gopsberget och Lövberg. Brytningen försiggick på marker tillhöriga privatpersoner i Gopshus. För sten och intrång fick de ersättning i någon form av flottningsföreningen.

Själva brytningen skedde manuellt med hjälp av stenborr, slägga och spett. Därefter lyftes de uthuggna stenblocken undan med stubbrytare och kran. Ett sådant stenblock kunde vara så stort och tungt, att endast en sten var allt som en häst orkade dra.

Trots att Gopshusbor i allmänhet inte var berättigade till arbete vid anläggandet av stenkistorna, var det en del som fick extrainkomster i samband härmed. Alla bybor, som ägde häst och ville, fick vintertid transportera sten från stenbrotten till älven där stenarna skulle användas.

Arbetet vid brytningsplatserna forcerades så, att det lokala hästbeståndet i Gopshus och Oxberg inte räckte till, utan hästar och körkarlar fick rekvireras från omkringliggande orter. Stenkörarna från andra byar, utom Oxberg, installerades i byns tomma hus och hästarna i de stall som för tillfället stod outnyttjade.

Under vintern var verksamheten i stort koncentrerad till stenbrytning och framforsling, varför hästtrafiken på de aktuella vintervägarna var intensiv. Körare har berättat, att det kunde bli problem, när foror med sten på den smala, krokiga och ofta starkt sluttande vägen mötte tomma ekipage på väg upp till berget och stenbrottet. Några allvarligare olyckor inträffade emellertid inte.

Utöver byns hästägare fick Hjalmar Ljudén, och så småningom även hans bror Carl-Erik, vilka hade smedjor, arbete med vässning av stenborrar och spett för arbetarna i stenbrotten.

När sten till stenkistorna började anlända till byggplatserna, kunde byggnationerna sätta igång. Det skulle bli fyra stenkistor och dessa utformades som stora, flera hundra meter långa, stenkolosser. Den översta anlades vid Skarpänget, nästa ett stycke nedströms i Gopsänget, den tredje mitt för byarna Gopshus och Garberg samt den fjärde från Färjan och ned förbi Pingelholmen.

För att profilen skulle bli den önskade hade man hjälp av en stor trämall. I regel låg stenarna, som oftast var mycket stora och tunga, kvar på den utsedda platsen i stenkistan utan någon förankring, men ibland och särskilt på utsatta ställen fästes de ihop med rundjärn, som slogs in i förut gjorda hål. Allt arbete var manuellt och som hjälp vid förflyttning av stora stenblock användes, som tidigare nämnts, stubbrytare och kran.

Förtjänsten för en AK-arbetare låg på 4-5 kronor per dag, vilket sistnämnda belopp inte fick överskridas. En stenkörare kunde få ihop omkring 7-8 kronor per dag för häst och karl.

Arbetsgivaren bestämde allt på och omkring arbetsplatsen och genom arbetsledningen leddes och fördelades arbetet.

Om någon arbetstagare bedömdes som besvärlig och oppositionell kunde denne skickas hem, kanske till fortsatt arbetslöshet. Det kunde också hända, att den som skadade sig i arbetet och inte återkom till detta, inom av arbetsledningen bedömd rimlig tid, miste sitt arbete. Det kunde för en sådan person gå många månader, innan han fick något nytt AK-arbete.

Dalälvarnas Flottningsförening som arbetsgivare, hade inrättat sitt högkvarter i gården Knås, som för tillfället stod tom. Ett kontor hade iordningställts där, liksom tillfällig bostad och övernattningsställe för arbetsledning och förmän. En del av den arbetsledande personalen logerade även i Morgården strax intill.

För att berika AK-arbetarnas fritid kunde inte så mycket göras, men i missionshuset anordnades ofta olika aktiviteter. Särskilt Frälsningsarmén gjorde stora ansträngningar för att på sitt sätt hjälpa till med förströelser och samtidigt föra ut sitt kristna budskap.

Även Missionsförsamlingen ordnade sammankomster av olika slag. En gång anordnades Luciafest och lucians utstyrsel syddes upp av bönhusets gamla kasserade gardiner. Vid alla dessa tillfällen samlades både byfolket och AK-arbetarna mangrant. Tillställningarna betydde säkert lika mycket för bägge parter.

Under de 4-5 år som stenkistebyggandet pågick fick inte de första AK-arbetarna vara kvar hela tiden, utan de byttes ut mot andra, som även behövde få någon förtjänstmöjlighet. Arbetslösheten var stor och utbredd under dessa år kring 1930-talets mitt. År 1939 revs de sista byggnaderna och områdena omkring stenkistorna och kojplatserna städades upp.

Stenkistan nedströms Färjan i Gopshus
Foto: Inga Leffler 1960.

 

Nästa kapitel: Från slåtterängar till Spjutmosjön

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-06-19

e