Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Länk Hem
Länk Gopshus
Länk Per
Länk Musik
Länk GIS
Länk Aleksandra
Länk Erik
Länk Ju-Jutsu
Länk Banjo

Gopshusberget


 Gopshusberget

Gopshusberget är kanske idag mest känt genom skidbacken. Det är Gopshus byalag som driver anläggningen.

Nytt för i år är att en barnlift anlagts i backen

Gopshusberget eller Gopsberget, som det kallas av ortsborna ger karaktär åt byn som ligger vid dess fot. De flesta gårdarna är placerade på nordsidan av berget och befinner sig vid midvintertid i skugga, då solen inte orkar stiga över bergstoppen.

Gopsbergets kulliga topp med den branta nordostsidan är lätt igenkännliga ända nerifrån Leksandstrakten och syns över största delen av Siljan. Berget är sedan gammalt ett vårdkaseberg, där man i ofredstider tände eldar som förkunnade att det var fara å färde.

Carl von Linné säger om Gopsberget i sin bok, Linnés Dalaresa 1734 ”att det är ett av Dalarnas fyra namnkunnigaste berg”. Men det är inte endast naturscenerier förknippade med Gopsberget. Man har även brutit sten där som sedermera använts i olika sammanhang. På nordostsidan finns också en grotta.

Under tidernas lopp har ett flertal kända resenärer beskrivit Gopsberget, som de även bestigit. Den mest kände är kanske Carl Von Linné. I sin bok ”Linnés Dalaresa 1734” beskriver han ganska utförligt denna bergsbestigning. Han skriver bland annat:

”Gåfshusberget, som ligger mitt emellan Mora och Elfdalen, så at derifrån til bägge kyrkiorna räknas 2:ne mil, gick wi på. Berget war i norr och nordost som brantast.

Wi gingo up på wästra sidan, der berget war sluttast. Öfwerst på berget hade man en härlig prospect. I wäster synes Lima och Särna fiällar, i norr strax elfwen, hwaröfwer låg wilda skogen. I öster Orsa siön och kyrka. I söder Mora kyrka, siön Siljan, Sollerö capell, Isundsberget eller Middagsberget. Öfwerst uppå hade fordom stådt en wårdkase.

 Panorama från Gopshusbergets topp

"Öfwerst på berget hade man en härlig prospect."
Panorama från Gopshusbergets topp

Öfwerst på spetsen åt brantaste sidan lossades pistolerna i högden och åt diupet. Derowfan uppå hördes smällen helt kort, just som han strax blifvit qwafder, men lång tid derefter dundrade i de före liggande berg såsom åskedunder.

Någre gingo neder på den aldra brantaste sidan, der aldeles omögilit sades wara at komma neder, på det wi nedanföre måtte höra smällen, som hördes ej skarpare än däruppe, men continuerade ganska länge utan interruption.”

Vy från Linné-stigen

Vy från Linné-stigen

År 1984 anlades ”Linné-stigen”, en vandringsled upp på Gopsberget, av Gopshusbor, som påminnelse om 250-årsdagen av Carl Von Linnés bestigning av berget. Senare har kommunen även satt upp en slogbod på toppen av berget.

Linné-stigen

Linné-stigen

Gopshusberget var fordom ett vårdkasberg. Under ofredstider tändes där vårdkasen, som förut byggts upp, och sände bud till traktens folk att fara hotade. Gopsbergets kase hade att upprepa Gesundabergets eldtecken när budkavlen gick mellan byarna och man hälsade varandra med orden: ”P´ar erre, P´ar erre, witurn brir” (hjälp vår herre, hjälp vår herre, vårdkasen brinner). Ovanstående uttryck är en gammal bevarad hälsning från Mora som man där använde i krigstider. Vårdkasen utgjorde ett praktiskt signalsystem på den tiden och har utnyttjats långt in i nyare tid vid allmän mobilisering enligt bestämda hävdvunna regler

Vårdkasarna brukade av tradition brännas vid valborgsmässan och sedan åter byggas upp. Ett minne härav är att man brukat göra valborgsmässobrasan just på de gamla vårdkasebergen. Ända in på 1900-talet har så varit fallet på Gopsberget.

Det sägs att det funnits någon sorts förskansning på Gopsberget långt tillbaka i tiden. Denna skulle i ofredstider tjänat Morakarlarna i deras försvar av vägarna till Evertsberg och Särna. Således skriver Abraham Hülphers i sin bok ”Hülphers Dalaresa 1757” angående Gopsberget: ”En Tysk Geographus kallar det Schantz, och det icke utan orsak, emedan Mora Sockneboer, wid infallande krigs-buller, derifrån kunnat fösvara wägarna till Evertsberg och Särna.”

En annan resenär, Karl-Erik Forsslund, citerar i Moradelen av verket ”Med Dalälven från källorna till havet”, när det gäller Gopsberget någon annan sagesman som säger att, ”det tjenade Morkarlarna i ofredstider att försvara vägarna till Ewertsberg och Särna”.

Det finns även en grotta i Gopsberget. Den är belägen på den branta nordostsidan av berget. Om denna skriver Karl-Erik Forsslund i sitt redan omnämnda verk: ”Här stå Garberget i Älvdalen och Gåfsbjär i Mora på var sin sida om älven, höga och mörka, särskilt det senare mäktigt, fordom vårdkaseberg… I båda bergen bodde troll, som bara tog ett skutt över älven, när de skulle hälsa på varann, en grotta i Gåfsbjärs brant var porten till deras boning.”

Av Carl Von Linnés reseberättelse kan utläsas att det på den tiden (1734) endast växte småasp och hög ljung med vitmossa uppe på Gopsberget. Hur skogstillståndet var på bergssluttningarna sägs det inget om, men man vet genom muntlig tradition att åtminstone bergssidan som vetter mot byn, och inte är så svårtillgänglig, har varit kalhuggen ända nedifrån och ganska långt upp. Detta har varit fallet ända till tiden för storskiftet (mitten av 1800-talet) och gjordes för att byfolket med sin boskap skulle kunna freda sig för vilddjuren, i första hand varg och björn.

2004-11-22

e